Olle Hildingson fick 1979 diagnosen typ 2-diabetes som för omkring tio år sedan ändrades till typ 1. I somras fick han ett elakartat sår på vänster fot som inte vill läka. I kombination med dålig blodcirkulation slutade det med amputation.
– I dag går jag igen med protes och i februari ska jag få ett hygienben, så att jag kan stå när jag duschar, säger Olle.
För 45 år sedan fick gävlebon Olle Hildingson, 79 år, diagnosen typ 2-diabetes. Han hade då under en period varit väldigt törstig och kissat mycket.
– Jag insåg då att något inte var som det skulle, fortsätter Olle.
Han gick till vårdcentralen, där hans blodsockervärde visade sig vara skyhögt och fick diagnosen typ 2-diabetes.
– Jag fick tabletter och en massa förmaningar och träffade en dietist som gav mig dödsångest. Det jag minns mest av hennes budskap var att jag fick dricka max ett glas lättöl till maten.
Jag tolkade det då som att om jag skulle dricka en hel flaska, så skulle jag dö. Men när jag träffade min ”sockerdoktor” så såg han mitt dykarmärke på min jacka och sa, ”sportdykning kan du fortsätta med”. Vilket lättade livet lite grann.
Första året efter sin diagnos fick Olle äta tabletter, och fick sen börja med sprutor.
– Det var en spruta om dagen och mycket noga med mattider och vad jag åt. I dag tar jag långtidsinsulin på morgonen och måltidsinsulin under dagen och lever som människor mest.
Från typ 2-diabetiker till typ 1
För cirka tio år sedan var Olles blodsockervärde ofta högt och svajigt. På hälsocentralen försökte sköterskan länge balansera
upp Olles värden men problemet fortsatte.
– Hon sa till sist att hon inte kunde hjälpa mig mer och remitterade mig till endokrinmottagningen på sjukhuset med tipset att j
ag där kanske skulle kunna få en Libre-knapp utskriven. Det fick jag också, vilket gjort livet mycket enklare.
– Numera har jag även en app i telefonen som jag kollar ofta. Den varnar om mitt blodsockervärde går över 14,1 eller under 3,8.
Det lilla såret blev en amputation
I juni ramlade Olle ur hängmattan och fick stålställningen över sig.
– Det var en pinsam historia som gav mig flera skrubbsår, varav ett sår på ovansidan av vänster fot, berättar Olle. Sex veckor efter olyckan fick han en häftig infektion.
– Jag blev varm och dåsig och mitt ben svullnade upp. Jag tog febern morgonen efter som visade att jag hade feber och tänkte ”vilken tur att jag har en läkartid på måndag”.
Vid läkarbesöket ändrade läkaren lite på Olles medicinering och när Olle drog upp byxbenet och visade två blåmärken på huden strax ovanför den svullna fotknölen tog läkaren en snabbsänka där värdet var i topp.
– Jag åkte då in till akuten samma dag och blev inlagd på Gävle sjukhus lungavdelning för det var så ont om platser.
Efter tio dagar fick han åka hem, var hemma i ett par veckor med flera besök för omläggning på vårdcentralen, innan det var dags för sjukhuset igen.
– Då fick jag ligga inne i tre veckor. En kärlkirurg höll mig under uppsikt, (och) kollade mina värden och trodde att de skulle kunna fixa mitt ben. Kranskärlsröntgen visade på dålig blodcirkulation i benet. Läkarna bestämde då att försöka bättra på cirkulationen genom att vidga förträngningarna. En stent opererades in.
– Kärlkirurgen sa att de nu hade fått igång blodcirkulationen, men det hjälpte inte. Till sist gick jag med på amputation. Operationen gjordes den 26 september och i julveckan fick jag min protes.
Har gjort stora framsteg
I början var det rullstol som gällde. I dag går Olle utan kryckor med protesen på, men använder käpp om han går utanför dörren hemma.
– I dag har jag protesen på halva dagarna, för jag får lite skavsår och går i gåskola en dag i veckan. De säger att jag har gjort stora framsteg så det blir några veckor till med finslipningar. Det är verkligen en lättnad att kunna gå igen. Bara att stående kunna dra upp byxorna på ett drag istället för att krånglandet i rullstolen, påpekar Olle.
I februari kommer han få ett hygienben, som gör det möjligt för honom att även ha det på när han duschar.
– Det kommer kännas skönt att kunna stå i duschen då.
Hans tanke när han var tvungen att amputera var, ”är det slut med båtlivet nu?”.
– Men nu vågar jag tro på en ny båtsäsong. Jag deppar inte ihop utan är en envis person, där min fru Lotta har ställt upp för mig.
Och jag är imponerad att sjukvården har satsat på mig, som snart är 80 år. Där har jag inte märkt någon diskriminering. För mig har det funkat riktigt bra. Jag fortsätter att kämpa på, avslutar Olle.
LÄMNA KOMMENTAR