Riksdagen bör godkänna Sveriges anslutning till Nato enligt förfarandet för grundlagsändringar.
I en artikel i Dagens Nyheter den 26 juli 2023 argumenterar Ulf Öberg, domare i Europeiska unionens tribunal, mot det sätt på vilket Sveriges regering och riksdag hanterat processen kring Sveriges ansökan om medlemskap i Nato.
Ulf Öberg, som är för ett Natomedlemskap, förklarar att det kräver en grundlagsändring och politikernas iver att gå med i Nato begränsas av Sveriges konstitution. Han skriver:
”Enligt min bedömning förutsätter nämligen överlåtelsen av befälsrätt och beslutanderätt till Nato, eller till främmande makt, en föregående grundlagsändring.
Under alla omständigheter bör riksdagen godkänna Sveriges anslutning till Nato enligt förfarandet för grundlagsändringar med två likalydande riksdagsbeslut med ett mellanliggande val”.
Joachim Åhman, professor i internationell rätt, delar i en debattartikel i DN Ulf Öbergs uppfattning att Natoanslutningen måste vara klanderfri utifrån ett konstitutionellt perspektiv men menar att grundlagsändring kan behövas senare. Avslutningen på Ulf Öbergs slutreplik i debatten med Joachim Åhman lyder:
”Jag vidhåller därför att Sveriges anslutning till Nato är en fråga av sådan dignitet att det närmast framstår som en självklarhet att den förtjänar den omständliga men samtidigt demokratiskt oantastliga formen för konstitutionella förändringar: en ändring i vår grundlag med ett mellankommande riksdagsval.
Om vi inte vill vänta till dess kan riksdagen alternativt, efter utlysning av ett extra val, godkänna Sveriges anslutning till Nato genom två riksdagsbeslut. Den som hävdar motsatsen har mycket att förklara”.
Ska vi medborgare tvingas konstatera att anslutningen till Nato, den största förändringen av Sveriges säkerhetspolitik i modern tid, inte uppfyller grundlagens krav samt har genomförts utan någon demokratisk förankring?
DCA (Defence Cooperation Agreement) – avtalet måste behandlas på det sätt som grundlagen kräver.
Gäller Ulf Öbergs resonemang för Nato så måste det i högsta grad även gälla för DCA – avtalet.
Några analyser eller debatter om DCA -avtalet inför öppen ridå har ännu inte förts mellan engagerade opponenter i våra stora media till skillnad från till exempel Finland och Norge där frågan debatterats ingående.
Inte heller några kvalificerade gallupundersökningar om vad medborgarna anser om avtalet och de författningsändringar som krävs. I vanlig ordning existerar ingen nämnvärd granskning eller ingående information i mainstrem media.
Diverse namninsamlingar inom ett antal organisationer lär pågå och via alternativa medier av olika slag sker information om avtalet. Varje förtroendevald riksdagsledamot måste nu åsidosätta partipiskan och ta reda på om väljarna vill ha ett DCA – avtal, utöver Natomedlemskap, och rösta enligt deras uppfattning.
Är detta en naiv förhoppning? Kanske, kanske inte. Vänsterpartiet och Miljöpartiet har röstat nej till Nato och borde därför vara minst lika negativa till DCA – avtalet, förutsatt att nejet till Nato är allvarligt menat och inte bara politisk teater.
Inom Socialdemokraterna är sannolikt upprördheten stor över att partiledaren Magdalena Andersson struntat i det faktum att ett flertal kongresser sagt nej till ett Natomedlemskap. Ledande personer för detta Natomotstånd är väl Margot Wallström, Maj-Britt Theorin, Pierre Schori med flera.
Även inom Sverigedemokraterna torde minst lika stor irritation råda som inom socialdemokratin över att partiledningen struntat i kongressbesluten och svikit sina väljare.
Sammantaget borde det vara möjligt att tillräckligt många riksdagsledamöter beaktar vad jurister som Ulf Öberg och Joachim Åhman anser och ser till att DCA – avtalet hanteras på det sätt som Sveriges konstitution kräver.
Förhoppningsvis inser tillräckligt många riksdagsledamöter att syftet med detta avtal är att skydda USA, inte Sverige, och att avsevärt öka USA – globalisternas möjligheter att militärt, vid lämpligt tillfälle, anfalla Ryssland.
De ledamöter som inser detta borde inte ha några problem med att rösta nej till avtalet och därigenom se till att vår konstitution respekteras, även om det innebär att trotsa partipiskan.
Den ledamot som avser att rösta ja till avtalet bör fråga sig vad det finns kvar av Sveriges suveränitet och vad det finns för anledning att i framtiden ha val i Sverige när all makt flyttats till EU och till globalisterna i USA som styr över Nato och DCA – avtalet, eventuellt kompletterad med maktöverföring till WHO. Att i framtiden sitta i en riksdag utan makt och låsas styra en vasallstat torde inte vara särskilt lockande.
LÄMNA KOMMENTAR