Det är den 24 april. I dag, för 109 år sedan skulle vi utplånas. De brände hela bibliotek som de fyllt med människor. Både vi och vetskapen om att vi funnits skulle utrotas.
Jag böjer mitt huvud. Och är för evigt tacksam för min farmors och andra släktingars hjältemod. Det är anledning till att jag är här idag, till att jag kan skriva detta, och ge dem och mig en röst.
I januari 1999 bestämde jag mig för att använda alla mina pengar till att göra en film om folkmordet 1915. Min utgångspunkt var att det aldrig inträffat. Inte förrän vi i teamet kunde bevisa motsatsen. På den tiden var det mycket tufft att ens prata om det. Det hade tystats ned i över 80 år. Överlevarna vågade inte, kunde inte, prata om det. Deras sår var öppet. Deras trauma var olidligt. Och andra kunde dödas om de berättade sanningen, sin sanning. Den om hur de såg sina familjer slaktas.
2005 besökte jag en av hjältarna grav i byn Aynward i Turkiet, mannen som många jag intervjuade nämnde. Han, ingenjören. Inte förrän 2015 förstod jag att det var min farmors far. Pappan som valde mellan att rädda sin familj, sina barn, eller tiotusental andra. Han valde de sistnämnda. Och något år senare förstod jag att några som hjälpte mig i kampen för att stoppa folkmordet 2014 var mina sysslingar, min farmors systrars barnbarn. Min farmors systrar som jag inte visste hade överlevt folkmordet 1915. Mitt blod.
I Midyat där jag är född finns kulhålen mot slottet kvar. Min mormors hem. Min heroiska mormor. Jag heter Nuri efter henne, hon ärvde namnet av sin faster som i Hasankeyf, världens äldsta stad, fick välja mellan att leva eller dö för sin tro och sin etnicitet. Hon slängde barnet i floden. Precis innan de högg av hennes huvud. Pojken överlevde. Jag är hans ättling.
Om man inte kan sin historia förstår man inte sin samtid och kan inte påverka sin framtid. Jag förlorade alla mina pengar, då, 1999 och de åren vi producerade filmen. Men femton år senare bidrog intervjuerna till att folkmordet erkändes i USA och i många andra länder. I dag går jag med huvudet högt. Just nu känner jag av dem, de som gav sitt liv för mitt. Jag känner deras närvaro. De har lärt mig kampen, den för rättvisa. Den som jag idag använder för offer, oavsett deras tro och etnicitet.
Medan jag skriver detta rinner tårarna. Jag hör deras röster, de där överlevarna vi intervjuade. Jag ser dem framför mig, när jag ser rakt in i deras ögon och leds in i något inga barn ska behöva uppleva.
Tack för att ni tog mod till er och berättade! Vila i frid och ljus
Nuri Kino – Facebook
https://www.facebook.com/nuri.kino
LÄMNA KOMMENTAR