Redan som barn så vet alla att det är skillnad på pojkar och flickor. Man har ingen djupare förståelse för vad det kan innebära på gruppnivå, alltså en grupp med bara flickor eller kvinnor eller en grupp med endast pojkar eller män. Kvinnor väver, pratar och donar. Män pratar om saker. Men på individnivå har alla det mera klart för sig. Kvinnor tar om hand, är snälla.
Män står för någon sorts regler och är verksamma. Kör bil, kör traktor, kör stora lass, arbetar med kroppen eller bestämmer saker. Det där hade jag klart för mig redan vid tre, fyra års ålder. När jag var i tolvårsåldern beundrade jag flickor något oerhört. De verkade ha fått någon inre insikt som jag inte förstod. Grabbarna var mer barnsliga och hoppade omkring som en liten flock gråsparvar. Vid 25 års ålder hade min respekt för det kvinnliga avtagit, i stället hade en attraktion övertagit sedan många år tillbaka. Men kvinnor på gruppnivå har jag varken haft tankar eller erfarenhet av.
Jag vet att på fester där någon börjar tala om sjukdomar då gick männen och kvinnor samlades. Likaså på fester när alla, män och kvinnor, talar om statens finanser, världsutvecklingen, fotboll och annat av värde. Går kvinnorna så fortsätter männen att prata.
Går männen så börjar kvinnorna att tala om barn, kläder, sitt hår och annat som ligger närmare det personliga. Så där har det varit, men kvinnor på en högre gruppnivå har jag inte haft så många tankar om. Självklart kan jag ha skojat eller kommenterat, men inga djupare eller mer insiktsfulla tankar.
Jag minns min första tanke omkring 2008 -ish (betyder ungefär). Jag hade börjat att undersöka Estoniakatastrofen ordentligt. Jag satt på mikrofilmsavdelningen på Kungliga biblioteket i Humlegården i Stockholm. Jag letade igenom tidningsartiklar från hösten 1994 som var mikrofilmade. DN, SVD, Aftonbladet, Expressen, Norrköpings tidningar och runt om Sverige. Sida efter sida, tog kopior, antecknade. Det tog flera dagar och jag åt lunch i en cafeteria i källaren. Så såg jag en artikel från omkring den 26 september-ish. Sverige har världens mest jämställda riksdag. I riksdagsvalet den 18 september 1994 hade omkring 47 % kvinnor valts in i riksdagen. Jag minns att jag funderade en aning skeptiskt vad för skillnad det skulle bli.
Vad vet kvinnor om industriarbete, sjöfart, vetenskap, skogsbruk, transporter, hamnar, jordbruk och annat som män inte redan vet? Jag visste då inte hur rätt jag tänkte. Vi har fått en feministisk utrikespolitik och man uppmanar nu svenska folket att förbereda sig på krig.
Sverige har blivit en humanitär stormakt som ska ta hand om alla, och jag möter en hemlös 50 meter från min port. Järnvägen har slutat att fungera. Vägnätet är eftersatt. Vatten och avlopp saknar underhåll och bajsvatten rinner rakt ut i sjöar, alternativt fyller människors källare.
Ekonomin är kraftigt försämrad. Skolan stöter ut pojkar utan att ge dem en framtid.
17 000 svenska ungdomar räknas numera som hemmasittare. Sveriges rykte runt om i världen har kraftigt försämras. Världen har börjat skratta åt Sverige. Sverige har blivit världens näst mest belånade land vad gäller hushållen. Det finns en ung kvinna som heter Pearl i Storbritannien som jag tycker är klartänkt. Hon vill ta ifrån kvinnor rösträtten.
Hon förklarar det med att i de yrken som är landets produktion, där är 90 % män. I de yrken som är konsumtion (vård, skola, omsorg) så är 90 % kvinnor. Om kvinnor tar över så satsar de på konsumtion, för de förstår inte det andra.
Jag ska förtydliga. Låt oss säga en traditionell familj. Utan konsumtion så skulle familjen gå under. Om mannen arbetar och drar in pengarna så måste någon se till att köpa mat och kläder. Båda behövs. Men låt oss anta att kvinnan får beslutanderätten. Mat och kläder och annat prioriteras.
Underhåll av bilen, måla om fasaden, fixa staketet hamnar utanför budget. Till slut regnar det in genom taket, bilen startar inte och staketet har rasat. Mannen kommer inte till jobbet utan bil om de bor på landet. Pengarna har gått till familjens konsumtion. Familjen går under.
Så har det blivit med Sveriges samlade skatteinkomster. De går till konsumtionssektorn. Den svenska skolan har feminiserats där kvinnliga resonemang värdesätts. Man får betyg utifrån förmågan att kunna resonera kring vad det naturvetenskapliga ämnet fysik har för påverkan på miljö och annat.
Pojkars sätt att räkna och beräkna är inte lika viktigt. Flickor får bättre betyg, men när flickorna kommer in på universitetet så måste nivån sänkas. 70 % av cheferna inom regionerna är kvinnor. Kvinnor är i majoritet på Regeringskansliet, alltså experter vad gäller att styra staten. Dessutom ger inte Ulf Kristersson Tobias Billström eller Pål Jonson något intryck av att företräda manliga värden. Sverige har världens mest feminiserade män.
Men varför har den svenska kulturen förändrats? Svaret fick jag häromdagen när boken
”Den mjuka staten” diskuterades. Författarna har dammat av Gunnar Myrdals tankar från 1940-talet, där statens myndigheter skulle vara helt okorrumperade och raka och tydliga i Max Webers anda. Alltså den mjuka staten var något dåligt enligt Gunnar Myrdal.
Jag har alltid varit en förespråkare för en stenhård disciplin och tydlighet inom svenska myndigheter. En mjuk stat betraktar jag som något förkastligt. Men den nya boken berättar om hur Sverige har blivit en mjuk stat med feministiska värderingar. Män säger sin åsikt, sedan fortsätter man. Män är alltså tydliga. Kvinnor däremot utestänger. Cancelkultur är alltså en avart av feminism. Att cancellera är att utestänga eller frysa ute någon. Jag arbetade på Sjöfartsverket. En kvinna berättade för mig hur kvinnor pratade.
Det var omkring 1997-ish. Jag sa att det kan inte vara sant. Så uppträder inte människor.
Hon bad mig att sätta mig intill en grupp kvinnor under en kafferast och se ointresserad ut.
När en kvinna reser sig och går så börjar de andra att tala illa om henne. Jag satte mig intill kvinnoflocken. En reste sig. Alla kvinnorna log mot henne med ett hej. Tio sekunder senare satt alla och talade ren skit om henne. Jag hade lärt mig något. Det finns manlig mobbing.
Den är rå och brutal och fysisk.
Kvinnlig mobbing är ryggen till, att frysa ute, att utestänga. I Sverige finns lagar mot manlig mobbing. Men den kvinnliga cancelkulturen som nu har genomförts över hela fältet i Sverige,
saknas det lagar mot. Sverige är numera ett totalsplittrat land. Många är cancellerade.
Män som uppträder som män får inte vara med. De upplevs som hotfulla. Ingenjörer, byggare, tekniker, mekaniker bort, bort. Kvinnliga informatörer, administratörer, beslutsfattare ses däremot som något gott.
En del tror att denna beskrivning är kvinnofientlig. Nej, det är inte jag som har räknat ut.
Jag har lyssnat på vad kvinnor har beskrivit och har inte förstått ordentligt förrän under senare år. Kanske så sent som för bara fem, tio år sedan ramlade polletten ner. Men ämnet är tabu. Den som berör ämnet blir cancellerad och översköljs med personangrepp. Personangrepp är cancelkulturens främsta metod jämte utfrysning. Den kvinnoroll jag såg under min barndom är den jag tycker bäst om. Den fungerade.
Vilket fantastiskt land Sverige hade kunnat vara om kvinnor hade valt en annan väg än den feministiska. Sverige hade haft världens bästa skola. Landets välstånd hade varit högre.
Kvinnlig kunskap hade kunnat utvecklats. Det finns ett område där det inte är någon skillnad mellan män och kvinnor, kanske till och med att en del kvinnliga genier är extra framstående.
Det är uttolkning av kultur,Alltså framställning inom musik, skådespeleri, film, sång, måleri etcetera.
Det är skillnad på att skapa och att framställa. Vi hade haft massor med beundrade världsstjärnor och en högre kultur. Men genom cancelleringen så utestängs i stället många manliga skapare och framställare, vilket har gjort att vi även har blivit ett kulturellt medelmåttigt land. Att Sverige har fått världens mest feminiserade män, betyder inte att vanliga män utanför kvinnors cancelområden är feminina. De feminiserade männen finns i Regeringskansliet, på våra myndigheter, inom offentlig förvaltning, Public service.
De smälter in och kröker rygg. Säger de vad de tycker så fryses de ut. Även Google och Facebook ägnar sig åt den feministiska cancelkulturen. Det är inte lagarna som gäller utan hur man känner när man upplever något.
Yttrandefriheten i Sverige kommer att inskränkas ytterligare är min prognos. Nästa steg är feministisk lagstiftning, om vi inte redan är där.
LÄMNA KOMMENTAR