Sju år som Facebookvän

För sju år sedan tog en kvinnlig Facebookvän kontakt med mig via Facebook.

Jag svarade inte.

Inte av oartighet,med det fanns inget att svara på.

Några månader senare tog hon förnyad kontakt.

Hon ville ha mitt råd, eller kanske synpunkt, på ett socialt ärende i Stockholms stad. Nästa gång jag var i Stockholm så deltog jag i ett möte på Socialförvaltningen med fem, sex samlade tjänstemän. Jag höll med tjänstemännen som resonerade klokt och förnuftigt. Kvinnan däremot roade mig.  Hon hade pratat på i ett pratturbotempo.

Hennes son behövde en farsa, var min enkla bedömning. Gift dig, sa jag, så löser du alla dina problem. Hon valde i stället att vara en miniorkan överallt hon drog fram.

Bråk med rektorer, tjafs med lärarna, stök med kaffetanten i föreningen och misstankar om alla. Helt klart ett ämne för ett filmmanus.

Jag berättade för henne att hon hade ett lätt drag åt narcissism.

Hon blev upprörd.

Jag berättade att hon är själva problemet.

Mera upprördhet.

Men av någon konstig anledning fortsatte hon att ringa mig.

När man talar om kvinnor så tänker alla på sex, men det handlade inte om det. Inget intresse från något håll. Även om man är kritisk mot en narcissist så blir de lyckliga,

eftersom de står i centrum för samtalet. Jag bad henne att försöka under en hel dag att inte använda ordet jag. Hon lyckades med det. Hon befinner sig troligen på den lägre skalan av narcissism. Hon brukar ringa mig och berätta om någon ny orättvisa, 

något nytt förtret, eller människors oförskämdheter.

En gång så räknade jag till 13 osammanhängande bisatser i hennes känslostormande berättelse. 13, sa jag. Hon pratade på.13, fortsatte jag. Så där fortsatte samtalet. Vaddå 13? sa hon till slut. Jag berättade om alla hennes snåriga bisatser som dels gjorde berättelsen svår att överblicka, dels gjorde berättelsen långrandig. Samtidigt kunde hon vara rolig, ha en känsla för smak och stil, samt ha goda mänskliga värderingar, alltså ingen personlighetsstörd vänstertyp. Hon röker inte och dricker knappt alkohol.

Har även en viss klädsam kristen syn på livet. Om någon tycker att hon är intressant så har jag beskrivit fel. Hon är en i mängden som stökar. Det märkliga är att hon har aldrig blivit arg på mig. Jag säger vad jag anser och tar noll hänsyn till hennes känslor. Jag har påmint henne om att alla hennes problem med omvärlden, är hennes eget fel. Om hon vill ha känslomässigt stöd så får hon tala med någon annan.

Några gånger under dessa sju år har vi tagit en fika på stan när jag har varit i Stockholm.

Jag har sagt att hon ska utelämna sina känslor, när hon talar med myndighetspersoner.

Hon ska inte heller berätta om hennes subjektiva uppfattning om livet. Hon ska lyssna på vad människor säger och försöka förstå. Anledningen att hon har fortsatt att hålla kontakten med mig är nog för att jag har lyssnat, samt att jag säger sanningen,  även om den är oerhört sårande.

Hon har börjat tillämpa ett civiliserat sätt, alltså inte ett självcentrerat förhållningssätt till omvärlden. Sonen har stökat och hon som mor får sköta den sociala uppstädningen.

Hon är som sagt den minst lämpade för den uppgiften. Hon rör upp mer damm än hon lyckas städa undan. Hon återger sina samtal med andra för mig och jag vet att hon är ärlig. Men när jag tolkar samtalen begriper hon ingenting. Men allt jag har sagt eller förutspått har slagit in. Det är hennes egna ord.

Under dessa sju år har jag lärt mig massor om hur en ensam stökig mamma sköter sina myndighetskontakter. Jag har läst olika papper hon har mejlat till mig. Jag börjar kunna namnen på alla instanser. Det är en värld som är helt främmande för mig. Något märkligt har hänt under det senaste året. Hon har börjat tillämpa ett behärskat förhållningssätt till omvärlden. Impulskontrollen är i ordning. Hon säger rätt saker till rätt personer.

Vad kommer att hända nu? För 7 år sedan satt hon i en bättre situation än i dag.

Det enda jag har kunnat bidra med är hur andra människor och myndigheter tänker.

För henne var det tidigare en helt annan civilisation. Den största galenskapen i denna sorgliga historia kommer från myndigheterna själva. Ett av hennes många fel är att hon har trott sig kunna känslomässigt argumentera mot svenska myndigheters sätt att agera.

Jag har förklarat att myndigheter saknar själ och har inget jag. Hon har blivit klokare, resonerar mer sammanhängande, kan skilja på fakta och känslor.

Men vad hjälper det henne nu? Innan hon hade hunnit inse, för någon månad sedan, 

berättade jag för henne att nästa steg är att Kronofogden kan knacka på dörren under poliseskort för att göra en utmätning av hennes hem.

Hon bröt samman när hon förstod den nya situation hon hade hamnat i. Så har hon utan illvilliga avsikter, utan att ha handlat felaktigt, men oklokt raserat sitt liv. Ett land ska vara så klokt organiserat så att man tar hand om även de udda människorna. Så skedde i det forna Sverige. Folk förstod och ordnade saker för varandra. Det fanns sysslor man behövde människor till, och man hjälpte till att upprätta sina medmänniskor.

Men sedan slutet av 1960-talet har Sveriges inriktning varit att myndigheterna ska såväl ha ansvar för samt lösa människors problem. Följden har blivit att ingen av de myndighetspersoner som har tagit över, har velat eller ansträngt sig att förstå hennes situation. Passar man inte in så blir man föremål för olika myndighetspersoners korrigerande åtgärder.

Slutet på hennes historia är att risken finns att myndigheterna kommer att utmäta hennes hem. Hon har tidigare vägrat att förstå hur Sverige fungerar.

Jag tror inte att det nuvarande sättet Sverige har organiserats på, är det mest lämpliga för att ge lycka åt befolkningen.