Sverige är som en Lars Norén-pjäs i makroformat. På scen är den kokainsnortande sonen som arbetar som journalist. Han är illojal mot alla. Skriver aldrig ett ord sanning.
Endast mån om sig själv.
Dottern med självskadebeteende i rött hår skriker ut sina repliker. Hon är bara intresserad av sin egen identitet. Hon är besatt av identitet.
Hennes Intresse för familjesammanhållning är obefintlig.
Den hysteriska modern har bara en enda replik som hon oupphörligt skriker ut från olika platser på scenen: Det handlar om BARN! Det HANDLAR om BARN!
Fadern är fylld av vrede över alla misstänksamma människor, och att folk lägger sig i var pengarna kommer ifrån.
Efter att han äntligen har lyckats muta Finansinspektionen har han fått så mycket lugn omkring sig att han även kan vara med i andra akten. Där har den hysteriska modern äntligen lyckats rädda ett stackars ensamkommande barn, runt 25-årsåldern.
Denne förgriper sig omedelbart på dottern, och därefter hunden under skrik larm och skällande. En person från socialförvaltningen äntrar scenen för stödjande samtal med den ensamkommande.
Han uppmanas att ha kondom nästa gång. Dottern skyller allt på strukturerna och skaffar sig ett ännu rödare hår. Hunden skäller hysterisk under resten av andra akten.
Sonen är alldeles mjölig under näsan, men det hjälper honom att skriva ännu en vilseledande artikel i Dagens Nyheter. Hela detta galna teaterstycke bara fortsätter och fortsätter, och skådespelarna skriker ut sina repliker. Vi har hört allt flera gånger om men de bara fortsätter.
Vi tvingas att som betalande publik betitta detta vansinne utan att kunna gripa in. Vi sitter som fångade i våra bänkar. Det är vi som har tvingats betala för pjäsen som gör att den kan fortsätta. Vi längtar ut från lokalen till det riktiga livet, men hålls som fångna.
Bland oss i publiken sitter en recensent från Dagens Nyheter, men hon har samma arbetsgivare som regissören av pjäsen. Hon öser lovord över skådespelarna och pjäsförfattaren. Sonen är begåvad. Dottern engagerad. Modern omtänksam och
Fadern har en god kontakt med landets myndigheter.
Den unge mannen i mörka kläder utför lysande bedrifter i skolarbetet. Han ska bli raketforskare. Vi i publiken vill att någon ska gripa in och stoppa vansinnet. Tänk pjäsen Tartuffe av Molière, där denne utger sig falskeligen för att vara god och gudfruktig, men där han i verkligheten är en bedragare. Där uppfann Molière någon som oväntat griper in i handlingen.
Kungen hade uppmärksammat bedrägerierna och skickat ett par gendarmer som arresterade Tartuffe. En sådan oväntad vändning kallas inom konsten för Deus ex machina. Gud kommer som ur en maskin och ställer allting till rätta med kungens hjälp.
Men vi i publiken har inte ens tillgång till ett par gendarmer. De bakar bullar som de bjuder journalistens mjöliga affärsbekanta på. Enda sättet att få slut på denna Lars Norén-pjäs är att bränna ner hela teaterlokalen eller mörda skådespelarna.
Men plötsligt tappar sonen en öppnade vit påse på scengolvet som hunden sniffar i sig.
Denne blir som tokig med röda ögon.
Han strimlar fadern i bitar.
Jagar modern ut genom ett fönster.
Dottern slits i stycken och
sonen får ett enda avgörande bett.
Vi i publiken jublar och applåderar.
Ett oväntat slut, men så här i efterhand det enda rimliga.
Annars skulle pjäsen aldrig upphöra.
Nästa vecka tänker de sätta upp Tartuffe, där tolv falska präster gemensamt ska spela Tartuffes roll, och utge sig för att vara goda och vilja publiken väl.
Men det tänker vi inte betala för.
LÄMNA KOMMENTAR