Hur känner sig den svenska journalistkåren nu efter sitt rapporteringsfiasko från USA? De var ju övertygade om att världen skulle avtrumpifieras, men så blev det inte. Det är mer Trump nu än någonsin. Det är ett gigantiskt misslyckande från den svenska journalistkåren. Kamala Harris fick 226 elektorer och Donald Trump fick 312. En storseger för Donald Trump.
Jag försöker basera mina ståndpunkter på fakta och det jag uppfattar som fakta. Tyvärr reflekterade jag inte tillräckligt över desinformationen om att abortfrågan skulle vara det som delade den amerikanska opinionen. Hur kan abort plötsligt ha blivit så viktigt? tänkte jag, men reflekterade inte. Om den är så enormt viktig, som de svenska journalisterna gav sken av, så borde det gynna Kamala Harris.
Mot det står den sansade arbetarklassen och vanliga och hederliga människor utanför New York och Hollywood, som anser att rikets skötsel och ekonomin är det viktigaste.
Sedan har det kommit fram att abortfrågans betydelse är något som de kvinnliga journalisterna i Sverige har uppförstorat. Det är dessutom en delstatsfråga.Jag och många med mig har varit desinformerade om vad som skedde i USA. Det journalistiska misslyckandet är ännu större, eftersom svenska B-medier skickade över mängder med medarbetare för att rapportera på plats. Ändå förstod de inte.
Magdalena Andersson, Muharrem Demirok och Ulf Kristersson var dessutom i USA för att visa förlorarpartiet Demokraterna sin hyllning. Men hur hanterar journalisterna sin besvikelse och sitt offentliga kollektiva misslyckande? Blir de arga på sig själva? Vill de utkräva hämnd? Eller är de uppgivna? Försöker de hantera sina känslor genom att skriva ner sina tankar på ett papper för att få en inre balans? Nej, ingenting av det märker vi. Då är inte besvikelse den dominerande känslan hos dem. De verkar faktiskt sakna en insikt om det egna misslyckandet.
Jag funderar och inser att deras problem är att de lider av en kollektiv dumhet. Hur hanterar man kollektiv dumhet? Jag försöker tänka tillbaka historiskt, alltså mer än 50 år tillbaka. Förmyndarregeringen, innan Karl XI blev myndig, var en samling dumskallar.
När kungen insåg vilka oduglingar som hade skött riket så genomförde han den stora reduktionen. Han tog deras förmåner och egendomar från dem.
Hattarna var också en skock fårskallar under frihetstiden under 1700-talet. Charles Emil Lewenhaupt och Henrik Magnus von Buddenbrock uppfattades som de värsta pådrivarna för ett ogenomtänkt krig mot Ryssland. De avrättades helt sonika. Men jag kan inte påminna mig om särskilt många historiska exempel av kollektiv dumhet. Däremot under de senaste 50 åren verkar det vara ett konstant tillstånd inom det svenska etablissemanget.
Invandringen som skapade en katastrofal gängkriminalitet är ett fiasko. Avvecklingen av kärnkraften (trots att jag egentligen är emot kärnkraft) är också ett exempel på en huvudlös politik. Men journalistkårens kollektiva dumhet är mest påtaglig,
för vi tvingas uppleva den dag efter dag. En del kloka människor har slutat att lyssna på dem. Grunden inom journalistkåren måste vara någon form av hybris. De verkar ha en uppförstorad bild av sin egen grandiositet. Vi andra är inte lika imponerade.
Det är oerhört svårt och en segdragen process att bekämpa dumhet, eller som professorn Mats Alvesson i Lund kallar företeelsen: funktionell dumhet.
Vi andra får försöka göra motstånd med stöd av individuell klokskap och genom att inse att vi har en negativ kapacitet. Vi måste våga säga nej. Jag går inte med på några avrättningar i framtiden mot de värsta dumhetsföreträdarna inom journalistkåren.
Däremot låter det där med reduktionen rätt så lockande, alltså att ta tillbaka förmåner och förmögenheter från förövarna. Det innebär att stödet till Public service måste försvinna samt att olika bidrag dras in. Några framtida hyllningar av journalister kan de glömma. Den enda journalist som är värdig stora journalistpriset är Malin Ekman,
som sa upp sig från Svenska Dagbladet i midsomras därför att hon inte fick skildra sanningen om presidentvalet i USA. Men eftersom journalistkåren är samling dilettanter, alltså klåpare, med hybris, så förstår de inte vem som bäst av dem bedömde valet.
Alltså individuell klokskap är det vi får tillämpa till dess dumhetsväldet har fallit.
LÄMNA KOMMENTAR