Bara på kul så ställde jag en fråga på nätet när jag skulle dö. Till min förvåning så fick jag ett svar. Den 8 december 2028. Det märkliga är att det överensstämmer helt med vad jag sedan länge har anat. Länge är mer än 25 år tillbaka. Men nu fick jag preciserat på dagen. För mig är detta inga som helst problem. Jag är ingen missionär för någon som helst tro. Jag tror på reinkarnationen, därför att det är det mest logiska. Andra får tro vad de vill. Jag tänkte omedelbart på det praktiska.
Begravning den 17 december.
Kremering den 20 december.
Och spridning av aska någon gång dagarna efter jul 2028.
Jag måste se till att ha en slant på banken som bekostar detta.
Jag har alltså haft årtalet 2028 i mitt sinne under en mycket lång tid.
Då har jag en del saker som jag måste göra.
1. Sköta mig bättre och gå ner i vikt, så att jag får behålla intellektet.
2. Snarast skriva klar min bok som är en sammanfattning om Sverige.
3. Åka på en solsemester och koppla av. Promenera längs en strand och bara leva i nuet.
4. Läsa åtminstone 20 böcker till. Bland annat Dostojevskij, Alastair Gray, Lars Ahlin med flera.
5. Lyssna på Richard Wagners Nibelungen ring. Jag har aldrig förstått på vilket sätt det är ett mästerverk.
6. Besöka Budapest och Kecskemét ännu en gång. På något sätt har jag en koppling till Kecskemét. Första gången jag kom till torget sa jag: jaha de har rivit skolan. Jag vet inte vad jag fick det ifrån. Mycket riktigt, skolan var riven.
7. Försöka påverka så att vi får minneslunder för sjöfarare och seglare som kan få sin aska spridd i havet. Helst före den 8 december 2028.
8. Och se en massa teater.
Det finns alltså ingenting särskilt jag vill göra eller se.
Det verkar som att jag är en av de lyckliga människor som har överblick.
Det jag ångrar kan jag inte påverka, absolut ingen sentimentalitet. Om jag får frågan om jag är nöjd med mitt liv, så kommer jag att svara Javisst.
Jag lät mig inte korrumperas av en samtid som domineras av falskhet, lögn och bedrägeri. Jag ägnade åtskilliga år att skildra bedrägeriet kring passagerarfärjan Estonia.
Det är jag rätt stolt över. Eftersom man inte får ta med sig något när man går, så kommer jag i alla fall att kunna ta med mig det att jag tog ansvar.
Jag berättade sanningen. Kanske, kanske skulle jag göra en omarbetning av boken om Estonia. Men för tillfället har jag inte lust. Ungefär en tredjedel av Sveriges befolkning tror på reinkarnationen. I de yngre åldrarna är föreställningen ännu mer utbredd. Det är alltså ingen avvikande uppfattning jag har.
Kanske jag också köper ett årskort på SJ för att skildra det nutida Sverige i små anekdotiska berättelser.
LÄMNA KOMMENTAR