Knarkets väg

Detta är långt, men beskriver knarkets väg. Ta en fika och ett djupt andetag.

Kanske en del är obekant. Jag är uppgiven.

I Stockholmsområdet finns omkring 50 kriminella gäng. De har ett enormt våldskapital och rör sig med mycket pengar. Ledarna löser konflikter med våld. De skrattar åt dialogpolisen som serverar kaffe och bullar för att bekämpa brottsligheten. De kriminella sysslar med olika former av brott som välfärdsbedrägerier, människosmuggling, rån, bankbedrägerier, penningtvätt, narkotikahandel och utpressning. För de politiska partierna och journalistkåren har det varit tabu att beskriva vad kriminella gäng sysslar med.

De skyller på sociala strukturer och anser att det är synd om knarkhandlare och mördare.

Tidningsredaktioner, och framför allt Public service, har hyllat rappare som ingår i de kriminella gängen. Finast bland journalister är att vara kulturskribenter och politikreportrar.

De har vägrat att berätta. Redaktionscheferna gillar kriminalreportrar därför att de har läsare. Så runt om i landet finns en mängd kriminalreportrar, men de har inte fått skriva sanningen.

Efter ett förnedringsrån skriver de i stället att förövarna hade mörka kläder. Jaha, då vet jag och andra läsare att de kom från Somalia. Det är extremt frustrerande för dessa kriminalreportrar att inte få berätta. Politikerna har inte heller önskat lyssna. Två åklagare samlade ihop material 2020 och gjorde en sammanställning och bad att få beskriva situationen på Sveriges domstolar för justitieministern Morgan Johansson.

De fick inget svar.

Omkring 2020 hade situationen i Sverige börjat bli katastrofal. Jag och andra trodde vi visste, 

men vi visste inte. Oberoende av varandra så skrev åklagare och kriminalreportrar ett antal böcker i ämnet som kom ut mellan 2020 och 2024. De kriminella gängen och klanerna har infiltratörer överallt i det svenska systemet. En bok blev hotad och förlaget drog sig ur.

Gängen vet vilka som är kriminalreportrar. Ingen av författarna vågade skriva ut namnen.

Inte heller på dömda brottslingar. De vågade inte ens berätta om verkliga händelser, utan berättade i anekdotform.

En hittade på en berättelse om ett café som skulle kunna vara sann. Jag har läst sex av dessa böcker. På nätet finns rättegångar utlagda. Man kan se rapparnas videor där de visar pistoler och knarkpåsar. Rapparna har hyllats av Public service. Det går till så här. Knarket kommer från Colombia. Genom mutor kommer enorma mängder narkotika sjövägen till Spanien.

Tullare och poliser är mutade.

I Spanien sitter ett antal ”svenskar” från Afghanistan, Irak, Turkiet med flera Mellanösternländer. De skötte också Socialdemokraternas Kombilotteri. Dessa importörer i Spanien har sedan kontakt med ett par höga ledare i Sverige. som köper upp stora leveranser knark. Det kan röra sig om 3 kilo narkotika och 15 kilo cannabis. De ledarna har kontakter med ledarna i de kriminella gängen. Allt betalas på förhand.

I Sverige vägrade den socialdemokratiska regeringen att kontrollera gods som kom in i Sverige. Genom en mängd restriktioner hindrades tullarna från att göra sitt jobb. Om en ledare för Södertäljenätverket vill köpa kokain och Cannabis, så måste han först punga ut med en halv miljon kronor för ett kilo kokain. Det säljer han sedan vidare i mindre delar till mellanhänder för en miljon. Mellanhänderna fördelar knarket i lagom stora förpackningar och säljer sedan vidare till försäljarna som har kontakten med kunderna som betalar kontant eller via Swisch. Försäljarna kan ibland få partiet narkotika och betala i efterhand. Försäljarna distribuerar narkotikan med ett gäng unga grabbar som levererar till kunderna. För det får de några hundralappar.

En del av kunderna har direktkontakt med försäljarna. Priset på gatan är ungefär tre gånger inköpspriset till Sverige. 


De som levererar

En av de stora importörerna i Sverige har en privatförmögenhet på 500 miljoner kronor.

Han fick sina leveranser från Syrien. Han äger butiker och fastighetsbolag. Men ingen har lyckats att sätta åt honom. Varken det politiska systemet eller journalistkåren har velat göra någonting. De har sin bild klar för sig. De anser att knarkhandlarna är utsatta för orättvisa sociala strukturer och svenska folkets rasism. Så fort någon har nämnt brottsligheten så har politiker och journalister skammat den personen.

Vi minns när vice rikspolischefen Mats Löving 2021 sa i Agenda på TV att det finns 42 kriminella klaner, så rättade journalisten Camilla Kvartoft honom att man säger inte ordet klaner. 


Det andra jag vill beskriva är utpressning

Det finns som sagt 50 kriminella gäng i Stockholm. Ungdomar står i kö för att komma med.

Man måste visa att man är en hundragubbe. Det betyder någon man kan lita på till 100 %.

För att visa sin lojalitet måste man döda någon eller utföra en lika bestialisk handling. Brister en hundragubbe, så kan han snabbt vänta sig att hans mamma blir dödad. Sådan är verkligheten.

Företag utsätts för utpressning

Stockholms handelskammare har frågat företagarna och fått fram skrämmande siffror.

20 % av företagarna i Stockholm har utsatts för kriminell påverkan.

6 % är utsatta för utpressning.

90 % är oroliga.

Många har slutat med sina företag.

Mörkertalen är stora.

Företagare vet att de kan bli skjutna eller få företaget bombat om de berättar. I Stockholm finns 150 000 företag och 50 000 enskilda firmor. De enskilda firmorna nås knappt av gängen. 6 % av 150 000 företag är 9000 företag som alltså just nu är föremål för utpressning.

I de utpressningsfall jag har läst om, så har summorna legat mellan 400 000 och 2 miljoner kronor. Betalar de inte så sprängs butiker, pizzerior, portgång och liknande.

Man skjuter inte den man pressar på pengar. Dem man skjuter är konkurrerande gäng och deras släktingar. Låt oss säga att genomsnittssumman ligger på 100 000 kronor. Det blir sammanlagt 900 miljoner kronor som gängen och klanerna kräver. Om man spränger en bomb om dagen så är det en tydlig signal till alla som krävs på pengar. De har inget stöd hos polisen som inget kan göra. Inget stöd hos de politiska partierna, inte heller SD som en del inbillar sig.

SD och Moderaterna är endast intresserad av att sänka straffåldern för de ungar som springer med knarket. Inte heller har brottsoffren stöd hos journalisterna eller allmänheten.

På samma vis som ingen har brytt sig om våldtagna kvinnor (jo SD) så bryr sig ingen om företagarna som är utsatta. Ibland kommer gängen med förslag till den de pressar på pengar. Du kan ta ett lån på banken med bra ränta och betala oss 100 000 kronor. Vi kan ordna lånet.

Gängen har bankkontakter och får alltså tvättade pengar direkt i handen. Ett annat erbjudande som någon företagare kan få är att börja leverera narkotika. I stället för en utgift får företagaren inkomster. Kunderna vet då var de kan gå inför fredagskvällens innerstadsparty. Det är rena vansinnet att försöka leta reda på 30 000 springare runt om i Sverige som inte har en aning om vem som är mellanhand eller ledare eller storsmugglare nere i Spanien. Jag har föreslagit att de politiska partierna slutar att käbbla och börjar samarbeta, men det verkar utsiktslöst.

Det är en nödvändighet för annars vågar inget parti föreslå hårda åtgärder. En hård åtgärd är att man samlar en specialstyrka på 200 man med knarkhundar. De omringar olika ställen och spårar upp varenda en som doftar knark. Första tillslaget bör vara Radiohuset i Stockholm.

Hundarna kan få förstörda nosar, men hela den partyknarkande journalistkåren på P3 Guld och andra redaktioner kan släpas i väg.

Det gäller att komma åt mellanhänderna.

Partyknarkarna har kontakt med försäljarna som vet vilka som är mellanhänder. Jag beräknar att antalet försäljare och mellanhänder ligger runt 10 000 tungt kriminella personer. Om mellanhänderna försvinner så blir distributionskedjan bruten. Att bli mellanhand kräver år av skolning innan de blir en hundragubbe.

Så ser situationen ut i Sverige i dag.

Jag är uppgiven.

Någon som har några förslag.