Robotarna hämtar dumpade sprängämnen i Östersjön

När havsbottnen blir värdefull mark och frätande bomber förorenar haven, vänder sig teamen till teknik för att städa upp detta farliga och dyra problem.

I ett hörn av Lübeckbukten, inom synhåll från norra Tysklands vindpinade stränder, har specialiserade röjningsteam trålat havsbottnen efter den typ av fångst som fiskare i dessa trakter vanligtvis undviker – kasserade sjöminor, torpeder, staplar av artillerigranater och tunga flygbomber, som alla har rostat bort i nästan 80 år.

Under en stor del av september och oktober 2024 har undervattensfarkoster, utrustade med kameror, kraftfulla lampor och sensorer, jagat efter sprängämnen från andra världskriget som avsiktligt sänkts i denna del av Östersjön. Experter tittar på från en närliggande plattform, som flyter försiktigt ovanför denna undervattensdumpning av ammunition, bedömer och identifierar varje föremål, innan – med hjälp av elektromagneter på robotarna, eller en griparm från en hydraulisk grävmaskin monterad på plattformen – ammunitionen försiktigt packas undan i containerliknande behållare och förseglas i förvaring.

Tonvis med tysk ammunition dumpades hastigt till havs på order av de allierade makterna i slutet av andra världskriget, som försökte göra sig av med nazisternas arsenal – liksom en del av sin egen – så snabbt och billigt som möjligt. Lokala fiskare betalades per båtlast för att kasta vapen överbord på förutbestämda soptippar, även om massor av bomber och ammunition låg utspridda på andra ställen i bukten i ett uppenbart försök att få det otäcka arbetet överstökat. Den största delen av dumpningen skedde mellan 1945 och 1949.

”Vi talar inte om några odetonerade bomber här”, sa Tysklands miljöminister Steffi Lemke till journalister under ett besök i bukten i oktober 2024. ”Vi talar om miljontals krigsmateriel från andra världskriget som helt enkelt gjordes av de allierade för att förhindra upprustning.”

Röjningsarbetet förra året var en del av ett projekt som är det första i sitt slag för att utforska sätt att rensa upp detta giftiga arv från krig. Liknande dumpningar finns i Östersjön och Nordsjön, och de mest citerade uppskattningarna tyder på att cirka 1,6 miljoner ton vapen kastades överbord enbart i tyska vatten. De flesta av dem oskadliggjordes med konventionella vapen, även om flera tusen ton kemiska stridsmedel – klorgranater, senapsgas – också kastades ut till havs.

I årtionden har relativt lite uppmärksamhet ägnats åt soptipparna, och många forskare och myndigheter antog att de mycket giftiga kemikalierna antingen skulle förbli instängda i sina långsamt rostande skal eller spridas snabbt om de släpptes ut. – De sa att det inte var något problem, att allt skulle späda ut sig och att ingenting skulle hända, säger Edmund Maser, toxikolog vid University Medical Center Schleswig-Holstein i Kiel, som ligger längs den tyska Östersjökusten. En och annan skrämmande händelse – danska fiskare som skadades svårt efter att ha dragit in senapsgasgranater, eller strandkammade turister som brändes efter att ha stoppat i sig våta bitar av vit fosfor i fickan och misstog den för bärnsten – verkade vara olyckliga men bara sporadiska faror.

Men en våg av ny forskning har visat att miljöfarorna sannolikt är större än vad som tidigare uppgetts, och att sprängämnena fortfarande utgör en långsamt brinnande fara. Östersjöns saltvatten har ätit upp höljen och exponerat giftiga sprängämnen som TNT direkt i vattnet. Maser har varit involverad i forskning som har hittat TNT i musslor och fisk runt soptippar, och det finns tydliga bevis för att kemikalierna skadar det marina djurlivet. Han och hans kollegor har funnit att fiskar som lever nära vrak av krigsfartyg har dramatiskt högre frekvens av levertumörer och organskador.

En explosion av intresse

Hittills har deponeringsteam bara kallats in för att hantera överhängande faror – till exempel bomber som spolats upp på stranden – eller för att bana väg för byggprojekt. Den senaste tidens uppsving för undervattensbyggande av havsbaserade vindkraftverk, gasledningar och internet- och energikablar har sporrat till massor av sådant arbete för smarta innovatörer, eftersom ammunition skräpar ner så mycket av vattnet utanför den tyska kusten. Dessa byggprojekt undviker dock alltid de största soptipparna på grund av de tillhörande förseningarna, kostnaderna och riskerna. Det värsta ammunitionsproblemet har legat orört.

Men i juli 2024 började en handfull avfallsföretag utforska den enorma soptippen i Lübeckbukten, som ligger 20 meter under ytan, finansierad med 100 miljoner euro (ca 1,1 miljarder kronor) från den tyska regeringen. Projektets mål är att skapa ett system som kan rensa bort ammunition från havsbotten på ett effektivt sätt och i stor skala – och så småningom automatisera en stor del av processen, låta drönare kartlägga dumpningsplatser och sedan systematiskt bärga och göra sig av med de giftiga skalen.

Ammunitionsröjningsföretaget SeaTerra avlyssnades för att bärga ammunition från ett par dumpningsplatser i bukten. Tillsammans med ett annat röjningsföretag, Eggers Kampfmittelbergung, återvann det cirka 10 ton ammunition med mindre kaliber och ytterligare 6 ton tung ammunition under de två månader som verksamheten pågick 2024. Men storleken på transporten, åtminstone för tillfället, är inte den centrala punkten – arbetet syftade till att få företagen att testa sin teknik, sammanställa värdefulla data och visa genomförbarheten av hela projektet.

Odetonerade bomber är en så vanlig fara i Tyskland att landet har en hel heltidstjänst för ammunitionsröjning som är redo att avväpna dem som rutinmässigt dyker upp under byggprojekt. Men till sjöss har den typen av arbete historiskt sett varit långsamt och dyrt, med stor användning av dykare för att röja bomber och transportera dem tillbaka till stranden för att Tysklands bombröjningstjänst sedan ska ta hand om. Det gör det mycket lockande att använda ny teknik för att rensa bort krigsmateriel från havet, som en gång var en uppgift som var alldeles för opraktisk och kostsam för att försöka sig på i stor skala.

”Vi har nu nått en punkt där vi skannar mycket ammunition, skapar maskininlärningsprogram, en databas”, säger Leif Nebel, managing partner på Eggers Kampfmittelbergung. ”Förhoppningsvis kommer vi inom en inte alltför avlägsen framtid att kunna säga bättre och snabbare vad [ett misstänkt föremål] kan vara, särskilt när det gäller undervattensammunition.” Av säkerhetsskäl måste destruktionsteamen, när dumpad ammunition hittas, känna till mängden och typen av sprängämne så att de kan vara säkra på att detonationskammaren kan hantera det under destruktionen, samt hur det kan bete sig – till exempel om det har en säkring som kan utlösa denotation.

Nästa steg i pilotprojektet, som också nu pågår, är att bygga en flytande ammunitionsanläggning som skulle kunna förbränna åldrande sprängämnen i närheten av själva soptipparna. Det skulle eliminera behovet av att föra ammunitionen över vattenytan, transportera den till land och frakta den landvägen till Tysklands primära slutförvaringsanläggning, ett komplex i Münster, en stad ungefär 40 mil söder om Hamburg. Sådan transport är riskabel och dyr – och har visat sig vara en tillåtande mardröm, eftersom farlig gammal ammunition enligt tyska bestämmelser endast får transporteras i nödsituationer. Anläggningen nära Münster är dessutom redan överbelastad med bomber som upptäckts på byggarbetsplatser över hela landet.

Det är ännu inte klart hur den flytande anläggningen kommer att se ut, och hur mycket explosivt masugnarna kommer att kunna hantera vid ett och samma tillfälle. Större ammunition – sjöminor, flygbomber – kommer sannolikt att behöva skäras i bitar innan den matas in, och den totala explosiva kraften för varje last måste hållas under en viss tröskel för att förhindra att masugnen sprängs.

På längre sikt är drömmen att obemannade undervattensfarkoster ska kartlägga, skanna och magnetiskt avbilda havsbotten för att få en känsla av vad som finns var. Experter som undersökte bilderna, med hjälp av maskininlärningsprogram som tränats på mängder av data från tidigare röjningsinsatser, kunde sedan effektivt och säkert identifiera vad som ligger utspritt över havsbotten. Gripvapen och korgburar skulle sedan plocka upp ammunitionen, deponera den i vattentäta märkta behållare och sortera dem i särskilda förvaringsutrymmen för att vänta på destruktion, vilket minimerade behovet av mänskliga dykare.