De senaste veckorna har jag varit osedvanligt stirrig. Haft svårt att sova. Känner både oro och fascination över att historia utspelas framför våra ögon. En känsla jag minns från hösten 1989 när land efter land i Östeuropa kastade av sig Sovjetkommunismens ok. Men då var känslan kryddad med hopp och framtidstro. Nu är smaken bitter, så bitter.
Som i princip alla unga grabbar i min generation gjorde jag värnplikten under Kalla Kriget. Jag minns en fältövning på skjutfältet i Skillingaryd sommaren 1986. Jag satt i övningsledningen och hade uppgiften att övervaka radiotrafiken. Helt plötsligt blev alla våra frekvenser jammade och tystnade. Jag smet in till övningsledaren för att kolla om det var en del av upplägget, vilket det förstås inte var. Strax efter fiskade polisen upp en östtysk långtradare på E4:an, full med övervakningsutrustning. De hade spelat in våra röster för att koppla dem till just vårt artilleriförband med uppgifter om beväpning och bemanning. Dessa inspelningar får man förmoda sändes till Moskva – så kanske finns min röst inspelad på nåt magnetband i en källare hos ryska militära underrättelsetjänsten.
Jag minns U137-incidenten och Fälldins klassiska “Håll gränsen!” Mitt första demonstrationståg 1981 gick till Sovjets ambassad för att protestera. Jag var i Östberlin 1983 och gick över Checkpoint Charlie. Tågresan dit med östtyska soldater som vaktade vagnarna i hjälmar av stål och i samma utseende som nazisternas. 1990 var jag i Prag och Budapest och såg de stapplande demokratiernas försök att få ordning på sina länder. 1989 var jag gast på en segelbåt som deltog i den första eskadersegligen till Tallinn efter kriget. Minns hur vi seglade in i den kolinsvepta Olympiahamnen och att den lokala glasskiosken på ett torg i Tallinn hade strutar men tyvärr ingen glass. 1991 smugglade jag 40 000 kronor till en professor i Tallinn som skulle starta en think tank. I hans bostadsområde kryllade det av KGB-agenter.
Jag minns ansiktena, människorna, som levde bakom järnridån. Utan hopp och utan framtid. Nylonbyxor, slitna tröjor med läderbitar på armbågarna. Storblommiga babushkaklänningar. Köerna, matbristen. Och överallt brunkolsdoften. Och jag minns som sagt nyhetsrapporteringen hösten 1989, när det blev så tydligt att människors längtan efter frihet kan försätta berg.
Under hela denna tid var USA det land som drev på, som stod för något, som stod för universella värden som frihet, demokrati, marknadsekonomi. De var mer än bara ett försvarsskydd, ett kärnvapenparaply. De var så mycket mer än jeans och coca cola. Det var Reagans “Tear down this wall”. Det var JKFs “Ich bin ein Berliner”. Det var Radio Free Europe. Det var smugglade bokmanus, Charta 77, Solidaritet. Johannes Paulus II.
För mig och många med mig är Ukrainas kamp inte ett spel. Det är inte ett “onödigt krig” som aldrig kan vinnas. Det är inte en abstrakt bricka att flytta om i ett parti utrikespolitisk schack. Ukraina är symbolen för allt det som jag genom livet sett som viktigt att stå upp för. Och Ryssland under Putin är Stalins förlängning. Det som nu pågår är Murens fall i omvänd ordning. Ett återuppståndet Sovjet som vill klo in sina egenutnämnda “säkerhetszoner” under sin överhöghet. Det är precis allt det som jag avskyr med varenda millimeter av min kropp.
Nån undrade varför vi är många som nu tar heder och ära av Trump och Vance, när det är Putin som är den riktige busen. Ja jo, men det visste vi ju att han är. Vi förväntar oss inte mer från Putin än att han försöker återuppliva Sovjet.
Men USA? Garanten för frihet. Frihetsgudinnan. Som med alla sina fel och brister ändå till syvende og sist var den sista utposten. Dit mina föräldrar och vi barn skulle fly om ryssen kom och lyckades med sin invasion (jodå pappa hade planerat exakt hur det skulle gå till.) Att USA överger allt det de stått för de senaste hundra åren eller mer, och att de gör det på några veckor utan att blinka, är fullständigt oförlåtligt.
Att USA överger sina kärnvärderingar och sina gamla allianspartners och går i direkt allians med den diktator som är symbolen för allt det som jag avskyr gör mig så fruktansvärt ledsen. Så det är inte bara oro för vad som kan hända i de kommande årens hyrbidkrigföring, eller handelskrigens konsekvenser för våra ekonomier. Det är mycket djupare och mer känslomässigt än så. Det är som en riktigt sunkig otrohetsaffär. Jag känner mig så sviken, så besviken. Och undrar om allt var förgäves.
Fan USA, vi älskade ju varann.
LÄMNA KOMMENTAR