Det började som en berättelse om svensk innovation, om grönt guld och om en framtid där Sverige skulle leda världen in i den elektriska eran. Northvolt var inte bara en fabrik, det var en vision, en dröm – ett politiskt prestigeprojekt som backades upp av miljardbelopp, lovord och förhoppningar.
Idag ekar fabrikshallarna i Skellefteå tomma, orderböckerna är lika värdelösa som de skrytfulla pressmeddelandena från förr, och skattebetalarna står med en nota på miljarder. Konkursen var oundviklig, men frågan som bränner är: Hur kunde det gå så långt? Vilka var de som drev på detta projekt? Och kanske viktigast av allt – varför tog ingen ansvar innan allt föll samman?
När politiker blev industrimagnater
När Northvolt lanserades 2016 var det som en nationell triumf. Företagets grundare, Peter Carlsson och Paolo Cerruti, hade en bakgrund från Tesla och de lyckades trollbinda både näringsliv och politiker med sin vision om att skapa Europas största batterifabrik. Stora namn inom den svenska politiken såg möjligheten att positionera sig själva som visionära ledare och slöt upp bakom projektet med en entusiasm som var svår att ifrågasätta – eller snarare, som ingen vågade ifrågasätta.
Stefan Löfven kallade det ”en av de viktigaste industrisatsningarna i modern tid”. Annie Lööf twittrade ivrigt om hur Northvolt var en ”gamechanger” för Sverige. Mikael Damberg, dåvarande näringsminister, kallade det ”ett bevis på att vi är ledande i den globala omställningen”. När EU-kommissionären Maroš Šefčovič besökte Sverige förklarade han att ”Northvolt är Europas framtid inom grön industri”.
Och visst var det en framtid – en framtid där miljarder i skattepengar brändes snabbare än en dieselmotor på tomgång.
Ett luftslott byggt på subventioner
För att Northvolt ens skulle bli verklighet krävdes massiva statliga stöd. Över 30 miljarder kronor i direkta och indirekta subventioner pumpades in i projektet. Skellefteå kommun lånade enorma summor för att bygga ut infrastruktur och bostäder. EU gick in med mångmiljardbelopp i stöd för att Northvolt skulle bli en ”strategisk resurs för Europa”.
Men det fanns en liten detalj som många valde att ignorera: Batteriproduktion är en extremt konkurrensutsatt marknad, dominerad av asiatiska jättar som CATL, LG och Panasonic. Deras produktion var redan billigare, effektivare och tekniskt överlägsen.
Samtidigt som Northvolt kämpade med att få igång sin produktion, pumpade kinesiska och sydkoreanska tillverkare ut batterier i en takt som gjorde Northvolts planerade kapacitet till en droppe i havet.
En anonym investerare i Northvolt uttryckte det träffsäkert i en kommentar till Financial Times:
”Detta projekt har alltid varit en politisk dröm snarare än en affärsmässig realitet.”
Sprickorna i fasaden
När produktionen väl kom igång 2022 var det redan för sent. Northvolt hade problem med kvalitetskontroller, produktionslinjen fungerade inte som planerat och personalomsättningen var skyhög. Arbetare i Skellefteå rapporterade om säkerhetsproblem, bristande ledning och en total avsaknad av realistiska tidsplaner.
Som om detta inte var nog drabbades fabriken av en explosion, vilket ytterligare försenade produktionen.
Sommaren 2024 kom det definitiva bakslaget: BMW, en av Northvolts största kunder, drog sig ur avtalet och valde att istället köpa batterier från asiatiska leverantörer. Northvolt stod plötsligt utan en kritisk kund – och med en brinnande hög av skulder.
När verkligheten kom ikapp – konkursen
I november 2024 stod det klart att Northvolt var bankrutt. Företaget hade skulder på över 5,8 miljarder dollar och endast 30 miljoner dollar kvar i likvida medel. Peter Carlsson avgick som VD, samtidigt som konkursförvaltare kallades in för att reda ut det ekonomiska haveriet.
Skellefteå, som satsat allt på Northvolt, stod nu inför en katastrof. Med 3 500 anställda på fabriken och ytterligare tusentals i kringliggande verksamheter, var hela stadens framtid hotad. Kommunens ekonomi, som byggts upp kring löften om en batteriboomen, kollapsade som ett korthus.
Kommunstyrelsens ordförande Lorents Burman lät chockad när han kommenterade situationen:
”Vi trodde på detta projekt, men nu står vi inför en osäker framtid.”
Det är lätt att förstå hans frustration – men hur kunde han och andra beslutsfattare vara så naiva?
Politikerna hyllade – men vem tar ansvar?
Den stora frågan kvarstår: Vem bär ansvaret för denna miljardförlust?
När Northvolt fortfarande sågs som en framgång, stod svenska politiker i kö för att få synas på bild vid fabriken. Men när konkursen blev ett faktum, försvann de som råttor från ett sjunkande skepp.
- Mikael Damberg? Ingen kommentar.
- Annie Lööf? Tyst.
- Stefan Löfven? Helt försvunnen.
En av få som faktiskt sa något var näringsminister Ebba Busch, som försökte distansera sig från projektet genom att påstå att ”detta är ett privat företag”. Men samtidigt som hon sa det, visste alla att det var skattepengar som hade hållit Northvolt vid liv.
Från grönt guld till röd nota
Slutsumman? Skattebetalarna fick punga ut med över 30 miljarder kronor för ett projekt som aldrig borde ha fått grönt ljus. Northvolt var aldrig en affärsidé – det var en grön bubbla, en politiskt driven illusion som föll sönder när verkligheten kom ikapp.
Peter Carlsson och de andra i ledningen gick inte lottlösa. Carlsson själv hade sålt aktier för 200 miljoner kronor innan konkursen och kunde lugnt luta sig tillbaka, medan svenska skattebetalare och de anställda i Skellefteå fick ta smällen.
Så, vad har vi lärt oss? Kanske att när politiker börjar leka riskkapitalister, är det vi som betalar notan.
Och den här gången blev notan riktigt, riktigt dyr.
Joe Formgren
Skattebetalare
LÄMNA KOMMENTAR