Ett känsligt ämne, som handlar om mitt intellektuella förhållande till kvinnor. Jag har huvudsakligen haft manliga arbeten. De kvinnor jag träffade före 20 års ålder var antingen äldre kvinnliga släktingar som var mycket starka kvinnor. De intog kvinnors plats, men var ständigt i centrum. Därutöver hade jag en del flickvänner. Men förutom med min mor tror jag inte att jag hade ett enda allvarligt samtal med någon kvinna innan jag var 21 år.
För mig var de upphöjda varelser på änglars nivå. Kloka, smarta, verbala, skrattande och självsäkra. Men ouppnåeliga. Men vid 22 års ålder ändrade jag umgänge. Jag talade då och festade med människor som var akademiker. Plötsligt hade jag fått vänner som studerade på universitetet och till och med studerade för licentiaten (steget före doktorsexamen). Jag var yngst och hade endast åttaårig skola bakom mig. Hade just börjat på folkhögskola.
På kvällarna kunde jag se mig själv bland rödvinsdrickande människor i långa diskussioner.
Jag berättade vid ett tillfälle när vi bara var tre runt bordet: jag själv samt killen och hans unga fru, med deras barn i vaggan i rummet bredvid. Jag berättade att jag aldrig hade varit med tidigare i en diskussion där tjejen tog lika mycket och lika självklar plats. Tjejen var unga frun. Jag tror hon var 24. Vi diskuterade frågan. För mig var det närmast en kulturkrock att unga tjejer ansträngde sig att delta i ett bildat samtal. Det låter urkorkat, men jag hade aldrig varit med om det tidigare.
Senare kom jag själv in på universitetet. Det var ytterst sällan som de kvinnliga studenterna deltog i några samtal. Det låter fortfarande korkat. Jag hamnade i en studentdiskussion på 1970-talet, mestadels unga studentskor i rummet. De klagade på att kvinnor hade sämre förutsättningar och alla orättvisor som fanns. De var offer trots att de tillhörde den mest privilegierade gruppen i världen. Jag ställde den obegåvade frågan, men även sanna frågan:
Om det är så att ni anser att ni lever i männens värld där ni inte vill underkasta er utan vill ha er egen frihet, varför målar ni er då och sminkar er? Ni uppfattas då som något som ni inte är. Varför gör ni så?
En del betraktade mig ordlöst med ovilja, men jag fick inget svar. Jag tröttnade och gick.
De kvinnor som jag har uppfattat som mest självständiga är bondhustrur och fiskarhustrur.
De har ett självständigt ansvar för hemmet och inköpen. Deras män utför det hårda kroppsarbetet. Så de tre kvinnogrupper som jag har sett som mest självständiga och som inte har betraktat sig själva som offer är alltså mina kvinnliga äldre släktingar bondhustrur
och fiskarhustrur.
Mormor är den godaste människa jag har träffat. Hon behövde inte ens höja rösten för att få sin vilja genomförd. Men mormor och morfar hade uppdelning på sysslorna. Likaså har bondhustrur och fiskarhustrur uppdelade sysslor. Men när män och kvinnor delar på sysslorna så verkar det som att kvinnor blir allt olyckligare. Det leder dessutom till skilsmässor och barnen mår då inte heller bra. När jag var barn så efter släktmiddagen delade ibland alla upp sig i en herr- och en damhörna.
Männen spelade kort och drack grogg. Kvinnorna satt i en grupp och pratade.
Jag satt bland kvinnorna och läste eller i ett hörn för mig själv. Min åtta år äldre bror hade gift sig vid unga år. Min mormor tvingade fram äktenskapet, annars hade de inte fått bo ihop.
Den unga frun ville tillhöra herrgänget.
Där satt hon och drack whiskey.
Männen var förtjusta och kvinnorna undrande.
Jag noterade skillnaden.
Jag ser inte på något sätt att den nuvarande jämställdheten har gjort kvinnor lyckligare.
Betyder det att jag är konservativ? Ja, kanske.
Men jag har sett vad som fungerar och inte fungerar. Jag lovar, det hårda yrkesliv jag har varit med om som sjöman, stuvare, på verkstad och tryckeri, hade få kvinnor klarat. Där var det 100 % män. Tunga lyft och muskelstyrka och sena nätter i regn och kyla.
I stället för att kvinnor i dag tar hand om de egna barnen så tar de hand om andras barn.
I stället för att koka kaffe åt sin egen man så kokar de kaffe åt en annan man.
I stället för att ge vård åt sin egen mor så vårdar de någon annans mor.
Kvinnor arbetar till 90 % med de sysslor som kvinnor alltid har gjort: uppfostran, vård och omsorg.
Det är mycket jag skulle vilja förändra. Det räcker att unga flickor går i skolan till de är 16, 17 år (lika för pojkar). Endast 25 % behöver ta studenten. Kraven kan då öka. Därefter kan de unga flickorna arbeta i butik, inom vården och tjäna pengar. Den självupplevda erfarenheten ger den djupaste kunskapen. De skulle bli friare och själsligt starkare än om de satt i en skolbänk.
Ju äldre mödrar, desto svårare förlossningar. Idealåldern att föda barn är 22, 23 år, antar jag.
Förstföderskor i Sverige ligger i genomsnitt på 30 år. Det betyder att en stor del föder sitt första barn efter 35 års ålder. Ju äldre man blir, desto svårare också att få barn.
Jag förstår inte jäktet kring födslar. Jag tycker (tycker) att omkring 10 dagar före födseln skulle unga kvinnor få ett särskilt boende invid BB. De får daglig nyttig information under lugna former och får träffa andra kvinnor. Det skulle kosta en miljard kronor. Jag skulle gärna betala 150 kronor mer i skatt per år för den reformen
Många som ligger på samma BB fortsätter kontakten efter förlossningen. Kvinnor skulle få nätverk. Samhället borde omformas efter kvinnors behov under tidiga barnaåren. Verksamheter dagtid efter olika intressen. Kvinnor som har fött ett barn och uppfostrat det borde få skattelättnad när barnet har fyllt 13 år, två barn, ännu mer skattelättnad, tre barn ännu mer, kanske bara en fjärdedel i skatt.
De kvinnor som vill bli svetsare på en oljeplattform eller rökdykare inom brandkåren ska givetvis få bli det och få betalt därefter. Men jag tror inte på tävlan mellan män och kvinnor.
I yrkeslivet har männen ett försprång. Och kvinnor som går ut i yrkeslivet igen vid 40 års ålder och som endast betalar litet i skatt får all den ekonomiska självständighet en människa kan behöva.
Från 1970 fram till idag har kvinnor bara blivit missnöjdare och missnöjdare. 75 % av alla kvinnor använder minst ett receptförskrivet läkemedel mot 59 % av männen. Läkemedlen är dessutom olika. Män tar diabetes- och blodtrycksmedicin. Kvinnor använder lugnande och mot ångest och sömnproblem.
Dessutom är trenden ökande. Bland kvinnor under 30 år känner 75 % ängslan eller oro.
Mer än var femte kvinna har dessutom svår oro och ängslan.
Är verkligen vårt nuvarande samhälle kvinnovänligt?
LÄMNA KOMMENTAR