torsdag , 21 november 2024
LEDARE

Det sägs att man vet när kärlek börjar, men inte när den upphör

383

Med vänskap är det tvärtom: Man vet inte när vänskap börjar, men vet exakt när den upphörde. Mitt förhållande till de två amerikanska partierna, Demokraterna och Republikanerna, är något liknande. Jag har som en självklarhet alltid uppfattat mig som en Demokrat.

När republikanen Ronald Reagan valdes till president i november 1980 så minns jag en lätt osäkerhet. Jag var tvingad att inse att han hade vissa ljusa sidor, men det var inget som förändrade min inställning. Jimmy Carter, demokrat, som var president före Ronald Reagan var min favorit, trots att han uppfattas som svag av många. Republikanen George W. Busch 2001 – 2009, som startade kriget i Irak, är den jag har ogillat mest.


Demokraten Barack Obama som satt till 2016 hälsade jag med glädje. Jag förstod däremot inte varför han gjorde så många misstag. USA:s utrikespolitik verkade helt sakna moral under Obamas tid. Under våren 2016 kunde jag följa amerikansk debatt på TV. Så fort Donald Trump höll ett tal någonstans så bröt CNN sina sändningar och sände direkt.

Varför?

Jo, antalet tittare ökade så fort Donald Trump höll ett improviserat tal. Även jag var en av dem som avbröt allt annat och satte mig ner och tittade och lyssnade.

Men han säger ju kloka saker, tänkte jag. Det var då mina sympatier långsamt gled över från Demokraterna till Republikanerna. Men det var ingen stor grej. Innan dess tyckte jag amerikansk politik var likadan oavsett vem som styrde. I dag kan jag inte förstå att jag har känt sympatier för Demokraterna. John F. Kennedy, vald 1960, och Jimmy Carter vald 1976, gillar jag fortfarande. Det är inte jag som har lämnat Demokraterna.


Det är Demokraterna som har fått mig att lämna Demokraterna. Nu säger jag att en god världsutveckling beror på om Donald Trump blir vald till president den 5 november och att hans vice president J D Vance blir president 2028 – 2036. Det är absolut viktigt. Jag uttrycker mig naivt och barnsligt när jag skriver att jag ser de båda som världens hopp. Men jag betraktar det på det viset.

I exakt det ögonblick när skytten Thomas Matthew Crooks, avfyrade sitt skott vred Donald Trump på sitt huvud, 0,2 sekunder senare träffade kulan Donald Trumps öra. Några säger att det är Guds försyn. Jag vet inte vad jag ska tro, men det känns skönt att veta att jag och vi andra står på samma sida som Gud.


Man ska inte dra för stora växlar på det, men under senare år är det många som har sagt till mig att världen har blivit så galen att enda utvägen är att Gud griper in. Västvärlden verkar helt förlorad med all vänsterinkompetens, krigshets, splittring, dårskapen på universiteten som har upphört att vara samlingsplatsen för världens begåvningsreserv och i stället är bevis för en totalt misslyckad psykiatrireform.


Då är det nästan som att Gudstron förstärks när vänstern på 0,2 sekunder plötsligt tvingas ner i spagat och man ser att det gör djävligt ont. De försöker rusa ifrån sanningen, men sitter man i spagat så sitter man fast.

SKRIVEN AV
Stefan Torssell

Politiskt aktiv/tyckare. Bl.a. medgrundare till miljöpartiet. Varit partiledare. Författare till boken M/S Estonia

LÄMNA KOMMENTAR

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

RELATERADE ARTIKLAR

Estoniakatastrofen liknar Sverige

I min bok om Estonia gjorde jag en intressant iakttagelse. Många när...

Fakta och argument

Jag försöker sätta mig in i ett ärende. För att förstå så...

Journalister och rapporteringsfiasko

Hur känner sig den svenska journalistkåren nu efter sitt rapporteringsfiasko från USA?...

Visste du det här om örnen, är du en?

Örnen är en märklig fågel som avviker från andra fåglar. Det finns...