Idag på Förintelsens minnesdag minns jag mamma och pappas goda väninna i Spanien, Hildegard Bueno. Hildegard och hennes man Guy var båda judar, födda i Litauen under mellankrigstiden. Båda lyckades undkomma och hamnade i Spanien efter kriget. De två var de enda överlevande i respektive släkt.
Jag minns en kväll på 80-talet, en middag hemma hos Buenos där Hildegard berättade hur hon flydde undan Gestapo. Hon berättade mjukt och sakligt. Det var helt tyst runt bordet.
Först hade ryssarna kommit. Hildegard var ung, lång och blond. Familjen hade gömt sig i källaren till huset där de bodde och undkommit upptäckt. Sen kom tyskarna. De lyckades undkomma till en början men när krigslyckan vände blev tyskarna än mer hänsynslösa, mer metodiska.
En dag fick familjen syn på Gestapo som gick från hus till hus i grannskapet. Familjen lyckades fly genom bakdörren. Blev jagade, kom ifrån varann. Hildegard var 19, ensam, utan nåt annat än kläderna på kroppen. Vandrade runt på den litauiska landsbygden utan att veta vad hon skulle ta sig till. Samtidigt närmade sig de sovjetiska trupperna från öster. Läget var förvirrat.
Vad göra? Vänta på att bli våldtagen av hämndlystna sovjetiska soldater? Eller bli deporterad till gaskamrarna av tyskarna?
Till slut passerade en tysk konvoj i reträtt västerut. Den stannade till och frågade Hildegard, som de trodde var tyska, om hon skulle följa med. Hildegard visste varken ut eller in men bad att få låna officerens pistol. Hon siktade mot en lyktstolpe och hade sagt till sig själv att hon skulle åka med om hon träffade och stanna kvar om hon missade. Där i den kolsvarta litauiska natten träffade hon lampan och följde med. Hon spelade tysk resten av kriget och lyckades överleva. Och 40 år senare satt hon i ett hus på Mallorca och berättade om detta och andra hemskheter. Jag glömmer det aldrig.
För oss uppvuxna i trygghet och välstånd är detta spännande anekdoter. Men jag minns Hildegards plågade blick när hon berättade om sin mamma och pappa, sina småsyskon, älskade familjemedlemmar hon aldrig mer fick se. De ständiga frågorna genom livet: varför jag? Varför överlevde jag och inte min familj?
I dag är det 80 år sedan Auschwitz befriades. Må det aldrig hända igen.
LÄMNA KOMMENTAR