Jag funderar kring varför Public service, alltså statstelevisionen och statsradion, oftast har en underton av falskhet i sina reportage. Radion framställer saker på ett annat sätt än vad de verkligen är. Jag misstänker att det beror på reportrarnas människosyn. Radion är rädd för att släppa fram dåliga sidor hos lyssnarna.
Ett exempel.
Alldeles nyss berättade radion två saker i samma inslag som inte går ihop. Man berättade att arbetslösheten är på väg upp och att antalet födda utomlands i arbete ökar. Så bra tänker den dumme, eller kanske inte tänker alls. De är radions främsta målgrupp.
Men hur räknas man som inte arbetslös?
Jo, man ska vara sysselsatt minst en timme i veckan, och/eller ha en årslön på minst 30 000 kronor. Ja ni läste rätt:
en timme i veckan eller trettiotusen kronor i årsinkomst.
Sysselsättning räknas exempelvis att man besöker Arbetsförmedlingen minst en timme i veckan och deltar i något program för arbetslösa. Den glädjestrålande radioredaktionen förklarar det ökande antalet sysselsatta bland utrikesfödda (män) med att efterfrågan ökar därför att arbetsmarknaden har ont om arbetskraft. Först sa de att arbetslösheten stiger men förklarar entimmesjobben med att arbetslösheten sjunker.
Varför gör de på detta viset?
Jag vill förklara med en generell regel.
Det finns godhetsknark. Den som försöker vara snäll får en extra kick serotonin i hjärnan, vilket ökar välbefinnandet. Men man måste kunna skilja den snälle från den osnälle.
Snällhet är nämligen en social konstruktion. Vårt dysfunktionella samhälle har därför uppfunnit en del snällhetskriterier så att man ska kunna veta vem som är snäll och vem som är elak. Självklart vill den som är snäll inte göra någon uppoffring för att få sin serotonindos av välbefinnande. Man vill få kicken enkelt och helt gratis. Det gäller alltså att avskilja sig från den elake på ett sätt som inte kräver någon ansträngning. Det sker enklast genom personangrepp.
I vårt samhälle kan man inte anklaga någon för att inte tro på Gud
Så uppfann man snällhet på 1600-talet. Den som kunde anklaga en annan människa för att vara ogudaktig kände sig väldigt god. Brände man häxor på bål så var man alldeles förträffligt god och präktig. Inte heller kan man aga sina barn för att bevisa att man står för något gott. Men personangrepp eller grova personkränkningar har varit den bästa utlösaren av godhetsknark i alla tider.
Den stora knarkeffekten i vårt samhällsklimat får man genom att anta att andra är rasister i någon brun kulör. Jag blev i går varse godhetsknarkandet när förslag jag hade framställt omtolkades till att befinna sig i brunzonen. Alltså påståendet hade inget med att göra vad jag har sagt eller gjort eller vad jag står för. Nej, det handlade om personens behov att positionera sig, och vips så sprejades en liten pipett serotonin in i hjärnan på vederbörande.
Därför får vi alla dessa anklagelser, eller outtalade anklagelser över oss. Alltså, om radions reportrar antar att lyssnarna är rasistnazistfascister och de kan undvika att väcka de vilddjuren bland folket, så uppfattar reportrarna att de har gjort en god gärning. Tänk vad skönt det känns för godhetsknarkaren att framställa arbetsmarknaden på ett falskt sätt.
Betalning av skatt
Sanningen är att etniska svenskar betalar in mer i skatter än vad de får tillbaka.
I det gamla Sverige så fick svenska folket tillbaka en mycket större andel av sina inbetalda skatter. En utlandsfödd man som har 30 000 i årsinkomst betalar knappast så mycket i skatt att han svarar för sin andel av samhällets utgifter för honom själv, hans hustru och hans barn. Likaså med den man som går till Arbetsförmedlingen en timme i veckan. Han bidrar inte positivt.
Det är därför vårt land inte längre har råd med underhåll av befintliga anläggningar. Ändå jublas sådana bedrifter fram i radion. Svenska folket ska inte få förstå att invandringen till Sverige under de senaste 40 åren har varit till skada för Sverige ekonomi. Den meningen jag just skrev får näsborrar och öron att fladdra på godhetsknarkarna och håret att resa sig. De anar att om de misstänkliggör avsikten bakom den sanningen så kan de få en riktig braja av kemiska substanser i hjärnvindlingarna.
Radio och journalister
Ett sätt att slippa radions alla dumheter är att vi vägrar att underkasta oss deras människosyn. Man är inte rasist därför att man problematiserar arbetsmarknadsstatistik. Jag finner det ytterst problematiskt att utlandsfödda inte kan försörja sig själva i Sverige. Journalisterna på 1970-talet var faktiskt bättre. De tog sig en blecka för att må bra.
Det är nämligen så att godhetscentrum och missbrukscentrum sitter på exakt samma plats i hjärnan. Om vi underkänner deras godhetsknarkande och i stället får dem att skämmas så får de söka efter andra ideal.
Exempelvis att journalister som beskriver verkligheten på ett korrekt sätt framställs som goda. Tänk vilket fint land Sverige hade kunnat bli om journalistkåren började godhetsknarka på sanningen.
LÄMNA KOMMENTAR