Någon nämnde på Facebook dokumentären på SVT Play om landsbygdsförfattarna Harry Martinsson och Eyvind Johnson. Jag blev nyfiken och såg programmet. De var födda strax efter sekelskiftet 1900. Inte ens enkla förhållanden. Harry Martinsson under sämsta tänkbara förhållanden man kan tänka sig i Blekinges jordbruksbygd. Fadern dog när han var sex år. Mamman övergav honom året därpå och försvann till Amerika. Det var auktion på barn på den tiden. Socknen betalade den familj som var lägstbjudande. Sverige var ett fattigt land. Han vallade kor. Började till sjöss vid 16 års ålder. Gick i land och blev poet vid 22 års ålder.
Eyvind Johnson kom från Boden och arbetade sig söderut. Det var ett misstag av mig att inte börja läsa dem förrän på 1980- och 1990-talet. De hade beskrivits av dåtidens urusla litteraturvetare som arbetarförfattare och den genren var död för mig. Man kan inte skriva en roman om ett huvudskyddsombud. Men de skrev alla om landsbygdens villkor. Fantastisk litteratur.
De hamnade i Svenska Akademien och Svenska Akademien gav dem Nobelpriset i litteratur 1974. Dåtidens kulturelit började håna de båda författarna. I dokumentären utmålades Olof Lagercrantz som den främste förföljaren, men även författaren Sven Delblanc. Olof Lagercrantz var chefredaktör på Dagens Nyheter och en skitstövel.
Hans son David Lagercrantz intervjuades i dokumentären och visade att han inte förstår ett smack vad den handlade om. För honom var Harry Martinssons liv en anekdot.
Bara för att bilden ska klarna så kan jag berätta att han är gift med Anne Lagercrantz. Hon var tidigare chef på radions ekoredaktion. Inför valdebatten 2014 fredagen den 12 september släppte hon nyheten kvart i fem i radion att Jimmie Åkesson var en spelmissbrukare. Syftet var att han skulle bli så omtumlad att han inte skulle klara valdebatten i direktsändning tre timmar senare. Han klarade debatten.
Min mor prenumererade på Dagens Nyheter på 1970-talet. Hon var så trött på Olof Lagercrantz att hon sade upp prenumerationen. Olof Lagercrantz skrev ett personligt brev och beklagade. Min mor visade mig brevet och så fick jag se hans namnteckning.
Jag läste, tittade upp på min mor, och beundrade henne. Men jag förstod inte vad hon då hade förstått.
Men även Expressens chefredaktör Bo Strömstedt, pappa till Niclas Strömstedt, skrev illasinnade artiklar om Harry Martinsson som han kallade en byfåne. Harry Martinsson hade ett starkt förhållande till naturen och på 1960-talet hade Socialdemokraterna och städernas folk börjat föra en kamp mot landsbygdens folk och landsbygdens villkor.
Harry Martinsson, som var en mästare på att beskriva människans förhållande till naturen, hånades av eliten. Bo Strömstedt var chefredaktör på Expressen och Yrsa Stenius på Aftonbladet. Jag mötte de båda, någon gång på 1980-talet, bland klädhängarna utanför en lokal, där jag hade lyssnat på någonting.
De stod där bland skuggorna som två lodisar och försökte kränga på sig kappa och rock.
Jag gick fram till dem och sa: ”Att ni inte skäms”. Inte för Martinsson, utan för det allmänt journalistiska förfall som de var ansvariga för redan då och som de båda representerade. Yrsa Stenius hamnade tio år senare i Etiska rådet efter Estonia och var en av dem som hjälpte till att mörklägga 852 människors död.
År 2000 berättade Lars Gyllensten att hans vän Harry Martinsson hade tagit livet av sig 1978 efter allt hån han hade fått utstå. Då först insåg alla vad den svenska nationen hade gjort med en av sina största författare. Ingen har riktigt förklarat varför Harry Martinsson stack in en sax i magen på sig själv.
Men tänk själva.När Harry var sex år dog hans far. Året därpå lämnade modern honom till socken. Han gick sex år i skola och fick arbeta med att valla kor och hjälpa till i jordbruket. Tänk barnets ensamma tankar när höstmörkret och kylan kom. Hans trygghet blev hans förmåga till kroppsarbete, tungt kroppsarbete. Han gifte sig med den 14 år äldre Moa Martinsson. Till och med en autist förstår att det var sökandet efter en mor. En författare, en seriös författare, lyfter fram sin inre värld och blir därmed känslig.
J
ag skulle kunna tänka mig samma känsla som hos den som bygger sitt eget hus och anlägger sin trädgård. Och plötsligt 1974 började han hånas av den nya framväxande kultureliten för att vara en byfåne. Som när byggbolaget river huset och asfalterar gårdsplan för att ge plats åt en bingolokal. Han hade som sexåring upplevt samma sak av ensamhet och otrygghet. Nej, det är inget amatörpsykologiserande från min sida.
Harry Martinsson var godheten själv.
Dåtidens klägg gav sig på honom och det är samma klägg som vi fortfarande har.
De som kan föreställa sig känner igen samma förakt från vår tids hånfulla kulturelit.
Det är samma sorts förföljelse som svenska folket har fått utstå sedan 2010 av Aftonbladets och Expressens journalister. Anders Lindberg och Anna Kinberg Batra och andra skällde människor för rasister, journalisternas smädelser har resulterat i att tre personer har tagit livet av sig sedan 2010.
Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg förföljde dessutom Stockholms stadsteaters chef Benny Fredriksson under MeToo så att även han tog livet av sig. Det är så man ska förstå Harry Martinssons död. Dåtidens hån var riktad mot en enda människa.
I vår tid visar eliten sitt förakt mot hela svenska folket.
LÄMNA KOMMENTAR