Det här är varför jag alltid älskat Science fiction. Genier som kittlar mig med en möjlig glimt av framtiden. Många just tjejkompisar tyckte det var så overkligt. Jag tyckte tvärtom. Jag tyckte Pretty Woman var det overkliga. En prostituerad som blir räddad av en rik riddare vill man kanske se som mera rimlig, men det innebär inte att så är fallet.
Science Fiction är visioner
Människor med fantasi nog att kunna föreställa sig vartåt det barkar. Kan barka.
Ofta utan den naiva framtidstro på Det Goda Samhället och Härskarna som resterande 99% av befolkningen har. Härskarna… bara det ordet är intressant att smaka på. Finns bara på film, eller hur? Inte finns det en härskare på riktigt? Jag sluter ögonen och ser nåt stort och elakt på en tron i en gigantisk sal.
Nån som med en liten ögonbrynshöjning ska avgöra ödet på nån stackars sate som släpas fram mellan två bad ass soldater. En filmscen som sagt. Men i verkliga livet? Nej, jag ser ingen. Det kommer ingen bild. Ja det ska vara om Putin skymtar fram möjligtvis.
För Härskare finns ju bara på den andra sidan. Den dumma sidan. Den odemokratiska sidan. Inte här. Inte här där vi lever precis som vi vill.
Jag får lust att sådär som i en annan klassisk filmscen långsamt applådera. Applådera våra härskare som kan regera så otroligt friktionsfritt nuförtiden. Det får man kalla snyggt! Men så har de haft tid på sig att öva också. Hitta en fungerande metod. Det har prövats många sätt att härska här på jorden. Men inget lika effektivt som det som råder.
Att härskarna håller sig osynliga. Att de duperar istället för att slå till lydnad. Masshypnos laddat med Pandemier och jordens undergång. In i lydnad och begränsad frihet så tar vi hand om dig.
Och folk ställer sig på kö med uppkavlade armar. Folk sätter sig i fållan och tackar när dörrar stängs. Aldrig har det varit så enkelt och odramatiskt. Att söndra och härska. Att gå in i människors hjärnor och låta dem inbilla sig att de är fria, men bara väljer att fjättras och ge bort sin frihet. Det är det smartaste Härskarna gjort hittills. Och det hade inte fungerat utan att vi alla matas med samma kontrollerade information. Och nu kom guldåldern.
Den då Härskaren kan äga de som säger till dig vad du behöver göra nu, vad som händer i världen, hur den ser ut, vilka som är dom dumma, vilka som är dom snälla, vilka du ska tycka om, och vilka du ska frysa ut. För den Goda sakens skull förstås. Vad annars?
Den samtänkande generationen som ständigt matas med hur viktig individen är, vilket kön jag väljer, vilken hårfärg jag väljer, vilket epitet jag väljer.
-Jag är en unicorn och har rosa hår!
-Jag är så fuckin fri!
Optimus
Och här skojar man friskt på Tesla om roboten Optimus – den söta lilla roboten som snart ska gå in i de folkmassor som till slut förstått vad som hänt och vill göra uppror mot allt – bara för att bli krossade – av denna lilla husrobot. I början kommer du gå med på att den får utökade befogenheter – ja för vår säkerhets skull såklart. För att stävja dem som hotar demokratin.
Terrorister kommer de att kallas- de som inte låter sig böjas. Och du kommer höra på Tv hur farliga dom är – terroristerna. Sen en dag tittar du ner i vaggan på ditt nyfödda barnbarn, och nånting kanske börjar gå upp för dig. Att terroristerna var the good Guys.
Vanliga människor som tänkte lite längre än du. Som såg ditt lilla barnbarn i den där vaggan långt innan du blickade ner på det. För vissa av oss är visionärer och kan hela tiden se framtiden formas i vårt inre. Vi ser det som kan bli bra – och det som kan bli riktigt riktigt dåligt.
Och Roboten Optimus kan blir riktigt riktigt dålig.
LÄMNA KOMMENTAR