Washington: Jag satt vid honorärbordet när vicepresident J.D. Vance talade. Jag var en av de andra 116 talarna på den människorättskonferensen. Vi var också inbjudna när talmannen Mike Johnson höll sitt tal på den andra världskonferensen. När journalister och fotografer plötsligt fyllde lokalen sade jag till mina bordskamrater att det säkert var Trump som var på väg in. Det stämde.
Vi hade också bokade möten med ett stort antal ministrar och statssekreterare, både amerikanska och europeiska, för att bland annat diskutera mänskliga rättigheter i Syrien.
Vi fick fantastiska möjligheter till nya samarbeten med andra hjälporganisationer.
Jag åkte sedan på en miniturné till Rhode Island, New York och New Jersey. Jag har förmånen att känna allt från flyktingar utan arbets- och uppehållstillstånd, städare, personer inom serviceyrken, designers, läkare, andra akademiker, fattigpensionärer och kändisar. Jag känner också några riktigt förmögna amerikaner.
Jag vaknade en morgon hos mina fastrar Najah och Khazme i Providence. Det snöade. Faster Najat var ute och skottade. Någon hjälpte henne. Jag gick ute för att också göra det. Mitt hjärta fylldes med värme. Kvinnan som hjälpte faster kände inte henne. Hon såg en gammal dam skotta ensam och stannade för att hjälpa henne. Jag frågade vad hon jobbar med. Hon är chefsekonom för ett trettiotal offentliga skolor.
Jag blir galen av den förgiftade maten i USA. Man kan inte sluta förvånas över politikerna i landet. Effing kaos alldeles för ofta. Men det finns ett annat USA. Det glöms alldeles för ofta bort. Ett möjligheternas och grannsämjans land. En nation som gett släktingar och bekanta till mig fantastiska möjligheter.
Mitt hjärta gick sönder av hemlösheten. Men blev sedan snabbt helad av medmänskligheten som också finns. USA är inte förlorat. Långt ifrån.
LÄMNA KOMMENTAR