I går skrev jag att jag hade pratat med en man som hade slagit sig ner på den parkbänk som jag betraktar som min. Han var sjuk, utan pengar och hemlös. Han hade inte heller några pengar till mediciner. Han hade tidigare arbetat med datorer, och digitala tjänster (vad är det?).
Han hade blivit sjuk och fick sluta jobbet. Hans situation verkade hopplös. Jag gav honom 500 kronor till mediciner. Det var jag som kom med förslaget. Under tio minuter hann han titta på min dator innan han måste till Apoteket.
Vi kom överens om att han skulle komma tillbaka i dag lördag vid 11-tiden. Skulle han komma? Ja, han kom. Jag hade två brandväggar som slogs med varandra i den ena datorn, vilket orsakade mina problem. Laptoppen var besvärligare. Det skulle ta flera timmar så han gick i väg och skulle titta förbi runt fyra-tiden. Han skulle behöva titta till grejerna i morgon också, förklarade han. Det kanske var något med fläkten. Vi kom bra överens.
Det var då för väl att jag träffade honom. Han är helsvensk, men samhället bryr sig inte om sina medborgare. Jag minns flyktingkrisen 2015. Röda korset stod på Centralen i Stockholm och delade ut mat, frukt och vatten. En svensk hemlös gick fram till Röda korsets bord. Han nekades. Han var nämligen svensk.
Min datorkille och jag diskuterade överhuvudtaget inte dessa frågor. Men det är vad jag tänker.
LÄMNA KOMMENTAR