1. Ukraina och USA har kommit överens om ett eldupphörsavtal – nu återstår Rysslands svar. Det har satt Ryssland i en rätt prekär sits, det är nu upp till dem om de menar allvar. Återstår extremt mycket, även om Ryssland skulle acceptera. Världen håller andan. Om Ryssland vägrar kommer förmodligen Trump att vända all sin ilska dit. Så det kommer Ryssland inte att göra – de kommer att förhala, ljuga, mörka, fördröja och strunta i det de kommer överens om. Under tiden fortsätter kriget.
2. Trumpadministrationen fortsätter förarga sina gamla allianspartners och göra sig ovän med alla. Det gäller kanske framför allt Kanada, och delvis Danmark när det gäller Grönland. Relationerna med Kanada är särskilt hårda: Trump vidhåller att kalla Kanada den kommande 51:a delstaten och kalla Kanadas premiärminister för “Mr. Governor”, samtidigt som handelskriget dem emellan trappas upp.
3. Det grönländska valet ledde fram till en stor seger för det stora liberalt borgerliga partiet Demokraatit. Detta parti är för en mer gradvis väg mot självständighet och betonar vikten av en solid ekonomisk grund för grönländsk ekonomi. Det skulle kunna möjliggöra för Trump att komma överens om en ekonomisk plan för Grönland som ger amerikanerna tillträde till mineraler och annat i Grönland i utbyte mot stora investeringar. Ungefär som USA gjort när det gäller oljetillgångar i övriga världen under 1900-talet. I ett sånt scenario kan Grönland bli nominellt självständigt men ändå i praktiken ett amerikanskt protektorat.
4. Läget i Syrien blev ungefär som jag trodde. en sönderfallande koalition av gamla IS-krigare och hardcoreislamister, jakt på alawiter och allmänt kaos. Bådar inte gott för Syrien under överskådlig tid. Ur askan i elden, typ.
5. Trumps galenskaper med handelskrig fortsätter i oförminskad och förvirrad styrka. Ena stunden 50-procentiga tullar, andra stunden uppskjutet ikraftträdande. Även här är gamla allianspartners och vänner i skottgluggen: Kanada, EU, Japan. Men också Kina förstås. Tror att Trump hade tänkt sig använda eventuella intäkter från tullarna för sina skattesänkningar, men hur det blir med det är ju rätt oklart. Det enda vi vet är att denna totala osäkerhet är något som företag och investerare fullkomligt avskyr. Voilà: rejält skakigt på amerikanska börser.
6. Signalerna från amerikansk ekonomi ser allt sämre ut. Negativ BNP-tillväxt under Q1, ökad inflation och fortsatt skenande amerikanskt budgetunderskott och därmed statsskuld. Jag är genuint orolig här: om den amerikanska dollarns roll som global reservvaluta fortsätter att minska, blir det allt svårare för amerikansk ekonomi att hantera detta gigantiska skuldberg. De blir helt enkelt alltför utsatta. USAs statsskuld är nu helt otroliga 36000 miljarder dollar, varav en inte ringa andel är ägt av utlandet, framför att Japan, Kina och EU. Det är normalt sett inga större problem. USA har råd att betala räntorna och det har hittills inte varit någon tvivel om amerikansk återbetalningsvilja eller -förmåga. Men vad händer om eller när det ändras? Om dollarn förlorar sin roll som världsvaluta samtidigt som Trump börjar veva om att USAs skuld egentligen inte finns eller är en otillbörlig hållhake (och förmodligen Bidens fel) – vad händer då? Trump verkar inte hålla gamla avtal i särskilt högt värde – varför skulle han tycka att han behöver bry sig om lån som andra tagit upp?
7. Jag tror Trumps galenskaper på global nivå kommer att avta. Dels är motståndet kompakt, dels kommer hans kraft att behöva ägnas på hemmaplan. Men en tankande börs och de andra problemen i ekonomin drar på på hemmaplan kommer han att ägna kraften där. Amerikanska väljare är helt ointresserade och okunniga om vad som händer utanför landets gränser. Men plånboksfrågorna biter. Cost of living, börsindex, inflation, räntor, jobben, det avgör val. Och det avgör vilka kongressledamöter som ska bli omvalda om knappt två år.
8. EU-kommissionen har lovat en kreditfacilitet på 800 miljarder euro till EUs länder för upprustning. Under förutsättningen att det går till försvarsmaterielföretag i EU. Därutöver har så gott som samtliga länder i EU aviserat högre andel av BNP till försvaret. Man kan lugnt säga att amerikansk försvarsindustri har det kämpigt nu. Vem skulle köpa amerikanskt när man varken vet var USA befinner sig säkerhetspolitiskt eller när det gäller tullar och annat.
9. En liten ljusglimt finns det trots allt. Trumps utspel om Gaza som en ny riviera fick Egypten m fl att ta fram en plan på Gazas återuppbyggnad. 53 miljarder dollar i investeringar och ett säkerhetsåtagande för området ingick i planen. Saudiarabien och UAE höll armlängds avstånd när planen skulle skrivas på – inte för att planen är särskilt dålig utan för att de kommer att vilja att ta över den.
Detta var min förutsägelse redan förra året: Saudiarabien och UAE kommer att ta ansvaret för Gazas återuppbyggnad. För dem är 53 miljarder dollar ingenting. Och framför allt kommer de att ta över säkerheten på Gaza, vilket onekligen inte skulle vara fel alls. Saudi och UAE hatar Hamas och Hizbollah och har inga problem att fortsätta vad Israel har börjat i den delen. En sådan plan skulle få grönt ljus från arabvärlden men också kunna accepteras av Israel som den enda möjliga.
Skulle Israel kunna tänka sig att i samband med det säga nåt i stil med att “vi kan tänka oss en tvåstatslösning om detta slår väl ut” så kommer Saudiarabien att kunna upprätta diplomatiska förbindelser med Israel och skriva på Abrahamavtalen. Det gör det också möjligt för andra muslimska länder att skriva på, som t ex Pakistan och Indonesien. Jag säger det igen: så många galenskaper Trump har gjort i övriga världen så är ändå Abrahamavtalen en enorm framgång.
10. Libanon har gått in i en mer stabil fas med nye president Aoun. Och Iran har fullt upp att försöka navigera detta nya landskap. Utan Hamas och med ett försvagat Hizbollah – och med förhandling med USA i sikte (med Putin som medlare nota bene) kommer de att vara lite lugnare ett tag framöver.
11. The wild card här är Kina. Jag kan för lite om Kina för att våga spekulera allt för mycket men de skulle mycket väl kunna söka närma sig EU. Det är både handelspolitiskt och säkerhetspolitiskt i deras intresse. Har redan sett signaler på en sådan ambition. Hur EU ska hantera det är en bra fråga, det beror nog på vad Kina säger. För oss är ju Kina inget territoriellt hot, men Taiwanfrågan är helt avgörande för ekonomisk (och säkerhetspolitisk) stabilitet. Återstår att se vad som händer.
Som sagt: veckor då decennier händer.
LÄMNA KOMMENTAR