Det är idiotiskt. Jag har druckit två öl. Då bör man inte skriva. Men detta är ett experiment.
Jag har en grundfilosofi. Det finns något som heter Livets regelbok. Den gäller för oss alla, men var och en av oss har fått sitt eget kapitel. Jag vet vad som gäller för mig. Jag kommer aldrig att få någon förmån. Allt jag gör bör vara för andra.
Jag kan glömma att vinna på Lotto eller att få någon fördel. Därför gör jag allting för andra.
Det går inte att bluffa universum. Jag har förstått att om jag vill ha något så får jag det. Men om jag ser något läckert i en charkuteriedisk och tänker att det är för dyrt så tar universum sina händer ifrån mig. Jag ska alltså köpa det jag vill ha och inte tänka på vad det kostar. Om jag vill ha något så köper jag det och överlåter sedan åt universum att fixa betalningen. I femtio år har det fungerat.
Men det betyder att jag aldrig får fundera utifrån vad som är bäst för mig. Jag vet att det finns människor som inte kan förstå detta. I femtio år har jag levt efter mottot att aldrig göra något för egen del men vara tacksam för vad livet ger mig. Jag mår uselt fysiskt. Självklart därför att jag missköter mig. Jag har en promenadsträcka omkring 300 meter från ICA till hemmet. Halvvägs finns en bänk där jag brukar vila. Där satt två män. En talade om mediciner. Inget kan intressera mig mindre. Jag promenerade vidare.
Jag hade sovit urdåligt under natten och behövde en stänkare. Jag tog en sväng till tillbaka från Systembolaget som ligger bredvid ICA. Mannen som behövde mediciner satt kvar ensam på bänken. Jag slog mig ner. Han berättade att han var sjuk, bostadslös och behövde mediciner. Han hade inga pengar. Jag är övertygad om att ingen hade gjort något liknande.
Jag gav honom 500 kronor. Fixa dina mediciner, sa jag. Han hade berättat att han hade varit verksam inom databranschen. Det är det område jag behärskar sämst. Han var helsvensk, hade jobbat i en mellanchefsställning och blivit sjuk.
Jag frågade om han ville titta på min dator. Han följde mig hem. Han såg att min dator var i gott skick, men jag insåg att han hade brått till apoteket. Jag frågade om han kunde komma tillbaka nästa dag, alltså imorgon lördag. Så jag gav en man jag inte kände 500 kronor för att han skulle kunna köpa mediciner. Jag hoppas att han kommer tillbaka i morgon. Tusentals gånger har jag beskrivit att jag inte förstår datorer. I flera månader har jag haft ångest över mina datorproblem. Jag har faktiskt bett till Gud om att hjälpa mig.
Min förhoppning är att han ringer på min dörr i morgon och hjälper mig. Då återstår frågan:
Är mitt synsätt idiotiskt. Mängder av människor har sagt samma sak till mig oberoende av varandra; Det största felet med dig Stefan är att du tror alla människor om för gott.
Min filosofi är att lita på människor, tro att alla människor bär något gott inom sig och jag har en tro på människor. Alla inser att en människa som sitter på en parkbänk och har hela sitt liv förstört har någon form av defekt. Det betyder inte att hela människan är defekt.
Varför skrev jag detta i dag innan jag har facit. Jag hade kunnat triumfera i morgon.
Jo, därför att vi alla ska kunna bedöma om min filosofi fungerar. Hej, här är 500 spänn. Vi ses imorgon. Sköt om dig.
Alla bör veta att jag lever på ruinens brant, 500 kronor är en förmögenhet för mig.
Det har hänt att jag inte har haft råd att äta. Min filosofi är alltså inget jag kan slarva med för skojs skull. Jag tror faktiskt på det jag skriver och det jag gör. Jag önskar att den okände på parkbänken ringer på min dörr i morgon. Under de tio minuter han tittade på min dator märkte jag att han var en stjärna, ett geni, en mästare.
Just genom att tro på andra människor kanske våra egna liv kan förenklas.
I morgon vet vi.
LÄMNA KOMMENTAR