Det finns en underbar sann historia om Roger Moore som mötte ett ungt fan på flygplatsen i Nice 1983.
Mark Haynes var sju år gammal när han kände igen Moore som James Bond när han reste med sin farfar och frågade om det var okej att få en autograf.
”Så charmigt som man kan förvänta sig frågar Roger mitt namn och signerar vederbörligen baksidan av min flygbiljett, en fyllig lapp full av lyckönskningar”, minns Mark. ”Jag är överlycklig, men när vi går tillbaka till våra platser tittar jag ner på signaturen. Det är svårt att tyda den men det står definitivt inte ’James Bond’. Min farfar tittar på den, halvräknar ut att det står ”Roger Moore” – jag har absolut ingen aning om vem det är och mitt hjärta sjunker.
”Jag säger till min farfar att han har skrivit under fel, att han har skrivit någon annans namn – så min farfar går tillbaka till Roger Moore och håller biljetten som han just har skrivit under.
”Jag minns att jag stannade vid våra platser och att min farfar sa: ’Han säger att du har skrivit fel namn. Han säger att ditt namn är James Bond.’ Roger Moores ansikte skrynklade ihop sig av insikt och han vinkade mig över. När jag var vid hans knä lutade han sig fram, tittade från sida till sida, höjde ett ögonbryn och sa med dämpad röst till mig: ”Jag måste skriva under mitt namn som ’Roger Moore’ för annars kan Blofeld få reda på att jag var här.
”Han bad mig att inte berätta för någon att jag just hade sett James Bond och han tackade mig för att jag hade bevarat hans hemlighet. Jag gick tillbaka till våra platser, mina nerver helt skakande av glädje. Min farfar frågade mig om han hade skrivit under ”James Bond”. Nej, sa jag. Jag hade fått det om bakfoten. Jag arbetade med James Bond nu.”
Berättelsen slutar inte där. Den blir ännu bättre.
Flera år senare, som manusförfattare, fick Mark möjlighet att arbeta med Moore igen. ”Jag arbetade som manusförfattare på en inspelning som involverade UNICEF och Roger Moore gjorde ett inslag framför kameran som ambassadör. Han var helt underbar och medan kameramännen ställde upp berättade jag i förbifarten historien om när jag träffade honom på flygplatsen i Nice. Han blev glad att höra det och skrattade och sa: ”Jag minns inte, men jag är glad att du fick träffa James Bond. Så det var underbart.
”Och sedan gjorde han något så briljant. Efter inspelningen gick han förbi mig i korridoren på väg ut till sin bil – men när han kom i nivå stannade han, tittade åt båda hållen, höjde ett ögonbryn och sa med dämpad röst: ”Naturligtvis minns jag vårt möte i Nice. Men jag sa ingenting där, för de där kameramännen – vem som helst av dem skulle kunna arbeta för Blofeld.
”Jag var lika förtjust vid 30 som jag hade varit vid 7. Vilken man. Vilken fantastisk man.”
LÄMNA KOMMENTAR