Rätten att med konst att uttrycka sig!

Detta är långt ta en fika och begrunda. Jag har sett bra och dålig konst, det är en del av konsten, och bott på Österlen och förstår den särart som Österlen har. Jag kände kulturchefen i Ystads kommun, Jan Torsten Ahlstrand, och var en stor beundrare av hur han förvandlade Ystads konsthall till något spännande. En gång stod jag bredvid den kände glaskonstnären Erik Höglund under en vernissage och bad honom att som konstnär förklara ett av konstverken.

Erik Höglund bodde i Ystad under två år och vi hade träffats ett antal gånger. För dem som har glömt bort.  Erik Höglund var med och revolutionerade den svenska glaskonsten under 1950-talet och gav den världsrykte. På måfå hade jag valt ett konstverk bara för att få lyssna på Erik Höglunds spontana reaktion. Jag fick en tio minuters betraktelse på högsta nivå. Jag minns läraren Gerhard Nordström vid Malmö målarskola som var en sann intellektuell. Vid några middagar där jag var inbjuden så var även hans hustru Karin Nordström med. Hon var syster till Ernst Hugo Järegård. Jag tyckte mycket om dem båda.

När jag träffar människor som kan mer än jag så passar jag på att lära mig. Octaviagruppen var en grupp på Österlen som bestod av enbart kvinnor. Eva Acking, Astrid Hede, Edna Hinnerson, Inger Kihlman, Iris Lövin Lindholm, Greta Sandberg, Ingrid Silfverhjelm, Kerstin Skogsberg, Lisa Skogsberg och Kerstin Lundberg-Stenman. När magnolian blommade under våren så bjöd Kerstin Lundberg-Stenman alltid på en gårdsfest. Jag brukade vara där. Jag vet hur dessa konstnärer arbetade.

Man kan tro att jag en aning fisförnämnt rörde mig i finare kretsar. Jag seglade till sjöss och hade blåoverallen som arbetsklädsel vid lastning och lossning. Jag sysslar inte nu med namedropping utan vill strida för konstens frihet. Jag försvarar i alla lägen människors rätt att få uttrycka sig. Det gäller musik, konst, litteratur, men också det fria ordet och frihet i samhällsdebatten. Att få göra och tycka sig som man vill och att få uttrycka sig. Vissa saker kan jag tycka illa om, och jag kan tycka att vissa skrifter eller uttryck är dåliga.

Går det att bedöma vad som är bra eller dålig konst? Ja, det gör det. Det kan man utläsa från konstnärens avsikt. Det finns alltså dålig konst, men den går bara att spåra från konstnärens uppsåt. Sådan konst kan avslöjas, men inte förbjudas. Att förbjuda utifrån den egna upplevelsen påminner om islamisters sätt att tänka. Jag blir glad över att veta att det finns människor som den tidigare chefsläkaren Lars Olof Tobiasson i Sjöbo. Han tyckte att patienterna på vårdcentralen i Sjöbo skulle få piggas upp. Under 30 år har han köpt konst för egna pengar och hängt upp den på vårdcentralens väggar. Underbart att sådana människor finns. Det blev till slut 100 olika målningar. Den dagen han slutligen skulle gå i pension tänkte han skänka all sin konst till vårdcentralen. Det berättade han för SVT 2021. Han hade även konst av Andy Warhol på väggarna.

Andy Warhol var en av pionjärerna i en genre inom konsten. Popkonsten från 1960-talet och även slutet av 1950-talet. Det var den tidens tidsanda. Andy Warhol målade Campbells soppburk i bild efter bild. Han skildrade den anonyma massproduktionen.

Han gjorde också en bild av Mao Zedong i en lång rad som soppburkarna. Det var en bild av hur ytligt människor konsumerar ideologier ungefär som när de slevar i sig soppa.

Det är just konstens uppgift att visa världen i ett nytt perspektiv.

Jag tycker det var snillrikt av Andy Warhol att redan under tidigt 1960-tal kunna skildra den tidens svaghet för den enkla popkulturen som innebar masskonsumtion av allt, 

burksoppa som Mao.

Lenin avbildades omgiven av en ilsket röd färg. Det borde inte gå att missa popkonstens budskap. Men så kommer Regionrådet Sverigedemokraten Paul Svensson till Sjöbo vårdcentral och misstolkar totalt vad konst är för något. Han tolkade Mao och Lenin felaktigt som en hyllning till två diktatorer, när de i stället framställdes som en ytlig ideologisk konsumtion.

Paul Svensson anmälde bilderna till Region Skåne att bilderna måste tas bort. Alla något så när brighta politiker vet att de ska hålla sig borta från konsten och även människors privatliv. Men Paul Svensson förvandlade konsten i Sjöbo till ett politiskt ärende.

Jag vet hur tjänstemän arbetar. Det borde även Paul Svensson förstå. Alla ärenden måste beredas innan man får fatta beslut. Sådan är lagen. Tjänstemännen hittade ett tidigare beslut att ingen privat konst får hänga på väggarna i regionens institutioner.

Alltså inte bara Andy Warhols bilder måste bort, utan även alla andra bilder. Chefsläkaren måste alltså ta ner alla målningarna. Därmed så kommer Lars Olof Tobiasson inte att skänka sin konstsamling till vårdcentralen i Sjöbo. Vad har SD vunnit på detta? Det är ju inte klokt att okunniga politiker ger sig in på områden de inte behärskar och tar glädje från andra människor. Jag hoppas att detta blir en riksnyhet så att människor förstår konstens, yttrandefrihetens och tankefrihetens omistliga del i ett öppet samhälle. Vi lider alla av den förföljelse många människor får utstå i Åsiktskorridoren. De åsiktsmurarna måste rivas.

I stället så svarar Paul Svensson med att införa bildavskärmningar. Det är exakt samma metoder som islamister och BLM (Black Lives Matter) använder. De vill rasera historiska bilder och konstföremål som inte passar deras nutida uppfattning. Har man en sådan kulturuppfattning så behöver man ingen kunskap, och behöver inte heller ödsla tid på att lyssna på andra. På finare språk kallas det ikonoklasm när personer i ledande ställning försöker att rensa ut tidigare generationers konstuttryck. Jag hoppas verkligen att det blir en debatt om detta för det är för sorgligt vad SD nu har hittat på i sitt oförstånd.

Det pågår en kulturkamp i Sverige. Den ena sidan, där jag befinner mig tillsammans med ledande SD-politiker och den alternativa nationella rörelsen, anser att kulturen och yttrandefriheten ska vara fri. Den andra sidan, som är vänsterns och vänsterliberalers ståndpunkt, anser att endast det politiskt korrekta ska få framföras. På den sidan finns Aftonbladet och Public service. Därav åsiktskorridoren. Därav så brände Botkyrka kommun Astrid Lindgrens böcker efter att kulturnämnden hade sållat bort hennes böcker.

Om man inte förstår konstnärens avsikt under dennes tid så bör man akta sig för att historielöst rensa bort det man anser vara olämpligt. Under slutet av 1950-talet kallade popkonsten det de sysslade med för kontextförflyttning. Kontext betyder sammanhang.

Alltså man flyttar ett sammanhang in i ett annat sammanhang. Mao blir massproducerad som en soppburk, alltså i ett annat sammanhang.

Det är samma sak som när jag säger att konstens uppgift är att ändra perspektivet. År 1972 besökte USA:s president Richard Nixon Kina. Andy Warhol målade bilden av Mao 1973 som ett svar på den visiten. Om man inte vill förstå, varför ska man ta bort nöjet från andra människor att få betrakta Mao som ett uttryck för ideologisk masskonsumtion. Vad ska Paul Svensson nu göra? Han kan inte göra om och göra rätt.

Jag har förstått att Paul Svensson är en bra och trevlig person.

Men det räcker inte för att vara politiker och leda landet. I Swebbtv medverkade jag för en tid sedan under rubriken varför Sverige har så usla politiker. En av orsakerna är att Sveriges politiker har förlorat sitt institutionella minne. De vet inte hur tidigare debatter har varit och hur man tidigare har löst frågor.

Därför ska man ha debatt i stället för förbud.