Kanske inte Putin vi ska vara rädda för, utan Konstantin Malofejev. Det är dagen efter Donald Trumps seger i valet 2024 och den ryske oligarkens 900 000 följare på Telegram förväntar sig ett uppsluppet inlägg. Malofejev är trots allt en av den ryska högerns skickligaste mediemagnater, med en före detta producent från Fox News som mentor i hur man ger näring och fängslar en konservativ publik i Ryssland.
Malofejev illustrerar sitt inlägg efter valet med en provokativ bild av Trump som höjer en knuten näve. Trump ”är vår fiende”, deklarerar han. ”Han vill ha ett stort Amerika.” Trots det, menar han, skulle Trump kanske kunna träffa Vladimir Putin och komma överens om ett gemensamt mål: hur man ska dela upp världen mellan de två stora supermakterna. Han avslutar med en trumpiansk utsmyckning: ”LÅT OSS GÖRA RYSSLAND STORT IGEN.”
Det kan låta som vanligt skrävel i sociala medier, men Malofejev kan inte avfärdas som en slagskämpe. Han kombinerar Steve Bannons mediekunnighet med Elon Musks förmåga att finansiera sina egna korståg, men han går längre än någon av dem: Den nationalistiska, religiöst influerade politiska fraktion som han hjälper till att leda inkluderar delar av landets militär och säkerhetstjänst. På sin multimediaplattform Tsargrad, som har mer än 3 miljoner anhängare, slår Malofejev på trummorna för rysk nationalism med en glöd som kan mäta sig med Trumps egen starka man. Han är också en stolt sponsor av våldsamma militära uppror: 2014 hjälpte han till att organisera – och kanske till och med anstifta – det ryska separatistupproret i Donbass-regionen i Ukraina, som fungerade som en föregångare till Putins fullskaliga invasion.
När Malofejev talar lyssnar alla, från Kremls insiders till beslutsfattare i Washington, och hans uttalanden ses som en signal om vart Putin kan vara på väg. Han har också en fanbas bland amerikanska konservativa som hejar på hans skrik mot ”wokeness” och som ser Washington och Nato som skyldiga till kriget i Ukraina. ”Han har tillräckligt med pengar för att säkert kunna få gehör för sina idéer”, säger E. Wayne Merry, Rysslandsexpert och före detta tjänsteman inom utrikesförvaltningen som tjänstgjorde vid USA:s ambassad i Moskva. Det lönar sig alltså att förstå vad Malofejev har i åtanke för att ”Make Russia Great Again” – ett mål som i hans ögon bara kan uppnås genom ett fullskaligt kärnvapenkrig. ”Vi kan och måste leverera en verkligt kraftfull vedergällningsattack på ett sätt som kommer att tvinga väst att begränsa stödet till Ukraina”, skrev Malofejev i en artikel som publicerades förra året på Tsargrad.
Tror han verkligen att kriget i Ukraina kan vinnas med kärnvapen? ”Ja, jag tror fortfarande att det är möjligt”, säger Malofejev. ”Vi har bråkat med en svag rival som Ukraina alltför länge, även med all hjälp de får från Nato.” Han ansåg att Ryssland måste återuppbygga imperiet enligt tsaristiska 1800-talslinjer.
”Jag ser nu min position i Ryssland som någon som är djupt engagerad i dess imperialistiska återupplivande”, skriver Malofejev. ”Jag tror att Ryssland kommer att bli ett imperium igen, och vi är på väg mot det målet oåterkalleligt och beslutsamt”, tillägger han. ”Jag kommer att hjälpa detta att ske med all min kraft.”
Liksom Putin vill Malofejev återföra Ryssland till en tid före den sovjetiska revolutionen – återuppliva traditionella värderingar och institutioner som den ortodoxa kyrkan och återsamla ett ”Storryssland” som inkluderar etniska ryssar som bor på platser som Ukraina. Som både ett barn och en sprudlande arkitekt för detta storslagna uppdrag, överstiger hans iver för det möjligen Putins egen.
Malofejev föddes 1974 i en förort till Moskva, där hans far var chef för ett sovjetiskt laboratorium för astrofysik. När han var 11 eller 12 år, berättar han för mig, fick han en bibel av en av hans fars kollegor, som var teoretisk fysiker. En allvarlig sjukdom i barndomen öppnade ”några inre horisonter”, och hans gammelmormor närde en religiös känslighet. Men det var ”Sagan om ringen” som stimulerade hans omvändelse. ”Jag var en av pojkarna som kom till tro på Jesus Kristus genom Tolkiens sagouniversum”, berättar Malofejev för mig. ”Det kanske låter konstigt men det är sant!”
Sommaren 1991, när Sovjetunionen stod på randen till kollaps, skrev Malofejev in sig vid Moskvas statliga universitet för att studera juridik. Enligt hans redogörelse hade hans politiska åsikter redan utkristalliserats. Han ville att Ryssland skulle gå bakåt, till den försovjetiska eran då det kejserliga Ryssland styrdes av en tsar med den rysk-ortodoxa kyrkans välsignelse. Som student skrev han uppsatser där han lovprisade det förrevolutionära Ryssland, vägledd av sin ”enda dröm” – att ”återuppliva monarkin i Ryssland och det ryska imperiet självt”. Det ryska folket var lyckligast då, trodde han. Hans förnamn, påpekar han för mig, var för att hedra hans gammelmormors avlidne make, en officer i den vita tsararmén.
Denna nostalgiska vision sammanföll med en oavbruten antipati mot västerländsk demokrati – särskilt USA:s – som en tom form av vad han hånfullt kallar ”show business”. Som juridikstudent 1993 såg han med avsky hur ryska stridsvagnar, på order av president Boris Jeltsin, besköt nationalistiska oppositionella rebeller i det ryska parlamentet. ”Jeltsins aktioner samordnades direkt från den amerikanska ambassaden”, berättade Malofejev för mig. (I själva verket betraktade den amerikanska ambassaden beskjutningen som en katastrof för Jeltsin och för den ryska demokratins sak.)
Efter att ha tagit examen gav sig Malofejev in på en väg genom Moskvas finansvärld. Liksom många av landets nyblivna oligarker blomstrade han genom en kombination av list och strategiska allianser med Kreml-anslutna figurer. År 2005 lanserade han sin egen investeringsfond, Marshall Capital Partners, vars största enskilda andel var i Rostelecom, Rysslands statskontrollerade telekommunikationsleverantör. Ryssland var ännu inte en paria i västerländska affärs- och politiska kretsar, och med sin flytande engelska utvecklade Malofeyev personliga kontakter med spelare både på Wall Street och i Londons finansdistrikt. På sin topp samlade hans investeringsfond enligt uppgift tillgångar på 1,5 miljarder dollar.
Men Malofejev, till skillnad från andra oligarker, drog sig inte för att främja sina politiska åsikter. När Kreml lade fram en lag för att undertrycka ”homosexuell propaganda” sa Malofejev till kulturkonservativa i väst att ”det kristna Ryssland” kunde hjälpa till att befria sina egna länder från vad han kallade ”den nya liberala antikristna totalitarismen av politisk korrekthet, genusideologi, massmediacensur och neo-marxistiska dogmer”. För att utöka sitt politiska inflytande anställde han Jack Hanick, en före detta Fox News-producent, för att hjälpa till att skapa en rysk medieplattform med Fox News som förebild. När Rupert Murdoch grundade Fox News fick Malofeyev höra av Hanick att ”studier visade att 80 procent av den amerikanska befolkningen var konservativa, men samtidigt var 80 procent av journalisterna liberaler”. Malofejev såg genast parallellerna. ”När jag hörde talas om detta”, berättar han för mig, ”trodde jag att vi skulle kunna göra en liknande sak i Ryssland, för under den västerländska ’koloniseringen’ av våra medier under 90-talet blev även ryska medier mycket liberala och pro-västliga.”
Under Hanicks ledning var Malofejev på väg att bli en fullfjädrad kulturkrigare. En omvälvande händelse – en som ägde rum på ett verkligt slagfält – förde honom in i en ännu mer radikal roll: en organisatör av väpnat uppror.
I februari 2014 störtade Majdanrevolutionen i Ukraina landets pro-ryska president Viktor Janukovytj. Det hotade också att föra in Ukraina i EU – ett drag som skulle innebära ett politiskt och ekonomiskt bakslag för både Putin och Malofejev. Alexandar Mihailovic, författare till ”Illiberal Vanguard: Populist Elitism in the United States and Russia”, säger till mig att Malofejevs ”personliga ekonomi” riskerade att bli lidande, eftersom hans ”betydande investeringar i import- och exportföretag” i Donbass-regionen plötsligt var i allvarlig fara.
Två månader efter upproret deltog en milis av proryska kommandosoldater i en eldstrid i Donbass mot styrkor som är lojala mot Kiev. Gruppen leddes av Igor Girkin, en före detta agent i den ryska säkerhetstjänsten som Malofejev hade tagit in på lönelistan som säkerhetschef på Marshall Capital. I ett telefonsamtal som avlyssnades av ukrainsk underrättelsetjänst kunde Malofejev höras ösa beröm över Girkin. Han var särskilt nöjd med att sammandrabbningen ägde rum på palmsöndagen, den kristna högtid som markerar Jesu triumfatoriska intåg i Jerusalem.
Malofejev: Så du dödade exakt rätt människor.
Girkin: Utmärkt! Tack.
Malofejev: Vill också säga att du markerade semestern mycket bra.
Malofejev var en av de främsta finansiärerna av de proryska separatisterna när de manövrerade för att etablera politisk kontroll över Donbass. Alexander Borodai, premiärminister i den självutnämnda Folkrepubliken Donetsk, hade rådgjort för Malofejev i Marshall. Medan striderna rasade viftade Malofejev undan frågorna om varför en självutnämnd kristen skulle stödja ett väpnat och blodigt uppror. ”Ni blandar ihop kristendom med buddhism”, sa han till en rysk tidning vid den tiden. ”Kristendomen känner till ett stort antal heliga krigare”, bland annat helgon som ”högg ner människor med ett spjut och ett svärd”. Igor Girkin, sade han, ”tog nattvarden under kriget, förbjöd att svära i sina enheter och sa att krig är en helig sak”.
Än i dag debatterar Rysslandsanalytiker huruvida Malofejev, när han underblåste upproret, agerade på egen hand eller på Kremls instruktioner. Det är en fråga som går rakt på hjärtat av vem han är: Hur villig är Malofejev att agera på uppdrag av sina intressen, och enligt hans åsikt Rysslands, utan uttryckligt tillstånd från Putin?
– Jag är 80 procent säker på att det var hans initiativ i Donbass, säger Ivan Grek, chef för Rysslandsprogrammet vid George Washington University.
USA och andra västerländska regeringar införde sanktioner mot Malofejev som ”nära kopplad” till separatistupproret i Ukraina. Men trots den ekonomiska smäll han drabbades av skyndade Malofejev på med sin mediesatsning. År 2015 lanserade Tsargrad en Fox-liknande slogan: ”Vi är inte rädda för att säga sanningen.” Men Vasilij Gatov, en rysk medieanalytiker, har noterat att Tsargrads närmaste amerikanska motsvarighet inte är Fox News utan Breitbart, som erbjuder en liknande ”hyperpartisk” blandning av nyheter och åsikter.
Som chefredaktör tog Malofejev in Aleksandr Dugin, vars nationalistiska skrifter åtnjöt anhängare bland Moskvas politiska elit, inklusive militärstrateger. Dugins bok ”The Foundations of Geopolitics” från 1997 uppmanade till ett återupprättande av ett Moskva-styrt ortodoxt eurasiskt imperium, där Ukraina skulle berövas sin suveränitet och bli ”en rent administrativ sektor av den ryska centraliserade staten”. Ryssarna, predikade Dugin, var ett ”kejserligt folk”. Det uttalade målet för Tsargrad – det namn som slaverna gav den antika bysantinska huvudstaden Konstantinopel – var att ”återuppbygga imperiet”.
”Aleksandr Dugin är en stor man, jag skulle säga att han verkligen är briljant”, säger Malofejev till mig. Dugin är nu chefredaktör för Katehon, en tankesmedja som Malofejev grundade. Organisationen har fått sitt namn från en biblisk term som Malofeyev översätter som ”kraften som hindrar världen från att förtäras av den kommande ondskan”.
Dugins åsikter, som finansierats av Malofejev, har gjort honom till den amerikanska högerns älskling. När Tucker Carlson besökte Moskva förra året för en exklusiv intervju med Putin satte han sig också ner med Dugin, som han hyllade som ”en författare som skriver om stora idéer”. Dugin menar att Putin var föraktad i väst på grund av sitt försvar av ”traditionella värderingar”. Carlson höll med och beklagade sig över vad han kallade den ”mycket allvarliga” antipati som riktats mot Putin. När Carlson lade upp en video av intervjun på X fick den mer än 8 miljoner visningar.
I takt med att Tsargrad har utökat sin räckvidd och sitt inflytande har Malofejev till och med överträffat Kremls ambitioner att bygga upp ett imperium. År 2022, när Putin äntligen inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina, jublade en rubrik på Tsargrad: ”Förutsägelserna besannas: Ukraina finns inte mer.” Nu, när Trump har återvänt till makten, ser Malofejev en möjlighet att få ett slut på kriget och återupprätta Rysslands räckvidd i Europa.
”Det finns bara ett enda samtal som kan äga rum för att lösa allt detta”, sa han till mig. ”Ett toppmöte mellan president Putin och president Trump, där dessa två världsledare skulle lösa hela uppsättningen av frågor och rita om den globala säkerheten i ett nytt multipolärt ramverk. Ukraina är bara en liten del av den här större bilden.” Det dröjde inte länge förrän Malofejevs önskan började förverkligas: De två ledarna hade ett telefonsamtal den 12 februari, under vilket Putin antydde sin önskan att avsluta vad han ser som Natos expansionistiska agenda vid Europas gränser. En vecka senare kallade Trump Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj för en ”diktator” och sa att han planerar att träffa Putin för att förhandla fram ett slut på kriget.
Under tiden är budskapet som Tsargrad levererar till ryssarna att allt inte står rätt till i det land som Putin har styrt så länge. Plattformen publicerar ofta den typ av oliktänkande som Kreml normalt försöker tysta ner. ”Samhället är trött på oförutsägbarhet och osäkerhet”, förklarade Jurij Pronko, en erfaren Moskvajournalist och en av Tsargrads främsta kommentatorer, i en video nyligen. – Livet i Ryssland har blivit väldigt dyrt, både bokstavligt och bildligt talat. Priserna har skjutit i höjden, och om någons löner växer devalveras de omedelbart av inflation och devalvering.”
Jag föreslår för Pronko att hans bistra presentation inte låter som vad Kreml vill höra. ”Jag är journalist, inte propagandist”, säger han till mig. ”Det kan tyckas konstigt för dig, men i Malofejevs medier har jag större frihet än jag tidigare haft i andra medier.”
I Moskva uppfattas plattformen allmänt som till höger om Putin. ”Många människor nära Tsargrad är radikala motståndare till Putin”, säger en person med insyn. ”För dessa människor är Putin inte tillräckligt radikal.”
Med tanke på Tsargrads kritiska ton, varför tolererar Kreml – som i allt högre grad har slagit ner på nejsägare – Malofejev? Det kan passa Putin att påminna ryssarna om att han inte är den mest militanta personen i Moskva. Malofejev är ett nyttigt bevis på att ”Putin inte är det sämsta valet”, säger Dmitrij Gudkov, en före detta medlem av Rysslands parlament som nu lever i exil. Det är möjligt att Putin verkligen uppskattar Malofejevs brinnande stöd för Rysslands krig i Ukraina, inklusive medaljer för tapperhet som oligarken delar ut till ryska krigare. Och det skadar inte heller att Malofejev är gift med Maria Lvova-Belova, som är Putins kommissionär för barns rättigheter. Både Lvova-Belova och Putin har åtalats av Haag misstänkta för ”krigsförbrytelsen olaglig deportation” av barn från Ukraina till Ryssland.
Malofejev och hans hustru delar i alla händelser med Putin utmärkelsen att vara ytterst hatade figurer i Kiev. En ”trevlig familj”, så beskriver Julia Klymenko, ledamot av det ukrainska parlamentet, sarkastiskt paret Malofejev för mig i ett textmeddelande. ”Ideologisk djävul + dömd häxa. Det enda hemmet för dem är helvetet.”
Malofejevs åsikter om Amerika kommer fram klart och tydligt i hans 20-sidiga svar på mina frågor. ”Det är ett bevisat faktum att det du brukade kalla ’grundlagsfäderna’ alla var medlemmar i en hemlig, inte alls transparent eller demokratiskt vald frimurarorganisation”, skriver han. ”Det hela var en stor show som drevs av rika slavägare.” Han rasar också mot den ”djupa staten” som styrde Biden-administrationen med ”sin perverterade ideologi (globalism, wokeism, cancelkultur, uppmuntran till massmigration, könsfrågor) och levnadsvanor (pedofili, barnhandel och så vidare).” Ändå säger han att framtiden kan ge hopp: ”Jag skulle vilja hålla med Elon Musk, som nyligen har sagt att vi måste etablera en direktdemokrati på Mars.” Hans syn på Trumps återkomst till makten innehåller en viss motvillig respekt. Trump och Musk, säger han, är ”transparenta i sin lojalitet mot postliberalism, traditionella värderingar och anti-woke-ideologi”.
Med tanke på hans kulturella retorik fungerar Malofejev som en användbar kanal för amerikanska konservativa, och stöper om Putins regering till en viktig bastion för traditionella värderingar. Jackson Hinkle, en hårdför MAGA-anhängare vars podcast förbjöds av Twitch för att ha spridit desinformation om kriget i Ukraina, intervjuade Malofeyev i sin podcast efter Trumps valseger och presenterade honom som en ”rysk patriot” som hade blivit ”förtalad av den amerikanska regeringen”. Hinkle försäkrade åhörarna om att Malofejev – och i förlängningen Putin – förtjänade deras beundran. ”Jag betraktar honom inte som en skurk”, sa han.
Det skulle vara lätt att avfärda Malofejevs främjande av familjevärderingar som ett cyniskt knep för att vinna stöd från västerländska konservativa. Men alla jag talat med om honom – i Moskva, Washington och Europa – betraktar Malefejev som uppriktig i sin tro. Kritiker ser honom som en viktig kugge i det kulturellt bakåtsträvande triumviratet bestående av Trump, Putin och Viktor Orbán, Ungerns premiärminister. ”Hatets axelmakter är tillbaka”, säger Remy Bonny, en belgisk aktivist som förespråkar hbtq+-personers rättigheter. I detta transatlantiska block, säger Bonny, kan Malofejev ses som en tidig och inflytelserik förkämpe för Rysslands framväxt under Putin som en ”vägvisare” för en global kampanj mot progressiva värderingar.
Malofejev har för denna del en enkel förklaring till det spelrum han ges att kritisera Putins politik. ”Jag är en självständig rik man”, sa han till podcastaren Hinkle förra året. – Jag har inte fått något från staten. Mina medier tillhör mig, privat. Mitt företag är helt privat.”
Exakt hur mycket Malofejev är värd är inte klart; det tråkiga i Moskva är att han har samlat på sig en ny hög med rikedomar i krypto. Han kommer inte att avslöja någon information om sina affärer, säger han till mig, eftersom det skulle göra det lättare för amerikanska åklagare – ”detta tjuvgäng” – att ”stjäla mina tillgångar”. Den amerikanska regeringen har beslagtagit cirka 5 miljoner dollar som spårats till en Malofejev-investering i en bank i Texas, och justitiedepartementet har godkänt att medlen överförs till Ukraina för att stödja krigsveteraner.
Men hur frispråkig Malofejev än må vara, tar han ibland till hårdhandskarna. För ett år sedan dömdes Igor Girkin till fängelse av en domstol i Moskva – mannen som Malofejev en gång anställde och hyllade som en helig krigare i Donbassupproret. Girkins brott var att han kallade Putin för en ”feg luffare”. Malofejev gjorde tydligen ingenting för att hjälpa sin före detta anställde att undkomma detta öde. Girkin har sagt att han blev osams med Malofejev om ”hur en ärlig rysk patriot bör agera”. Enligt Girkins åsikt var oligarkens strävan att passa Rysslands regering i en ”patriotisk-monarkistisk uniform” ”dömd att misslyckas”.
En ledtråd till Malofejevs inställning till Putin kom i november, när han talade vid ett massmöte på den nationella enhetsdagen, en rysk helgdag. I kommentarerna som han publicerade på sin Telegram-kanal tackade han den lokala guvernören och biskopen för att de deltagit i firandet – men talande nog nämnde han inte Rysslands president. Vid 50 års ålder konfronterar Malofejev inte så mycket den 72-årige Putin som han ser förbi honom. När jag bad honom beskriva sin vision av ett Ryssland efter Putin sa Malofejev att den ryska konstitutionen borde ändras så att Putin kan regera på livstid och utse en efterträdare, precis som i en monarki.
Ett sådant steg skulle stämma överens med Malofejevs omhuldade idé om en framtid för Ryssland som bygger på en glorifierad idé om det förflutna. Det skulle också kunna göra det möjligt för honom att framstå som en inflytelserik aktör efter Putin. Jag frågar Merry, den före detta tjänstemannen inom utrikesförvaltningen, som sannolikt kommer att efterträda Putin. Rysslands nästa härskare, säger han, kommer med största sannolikhet att vara en ”seriös nationalist”, svarar han – och kommer sannolikt att komma från lägret av dem som är ”frustrerade över Putins oförmåga att få det gjort” i Ukraina. Med andra ord, från det läger som Malofejev är ledare för.
När jag fördjupade mig i Malofejevs svar på mina frågor, tyckte jag ibland att han riskerade Kremls vrede. Men hans vilja att slå tillbaka mot Putins krigspolitik som mjuk och långsam mot Ukraina speglar också den frustration som många ryssar känner över en blodig kamp som har pågått i mer än ett decennium. På sin presskonferens i slutet av året i december fick Putin frågan om vad han skulle göra annorlunda om han fick chansen att gå tillbaka till början av den totala invasionen av Ukraina. – Jag hade tyckt att beslutet borde ha tagits tidigare, svarade han. Putin har i själva verket dragits till den position som Malofayev länge haft. Hans livsuppgift, att återuppbygga imperiet, på rätt spår, visar sig oligarken vara en kuslig föraning om riktningen för ett turbulent Ryssland.
LÄMNA KOMMENTAR