År 1892 kämpade en 18-årig student vid Stanford University med att betala sina avgifter. Han var föräldralös och visste inte var han skulle vända sig för att få pengar, så han kom på en lysande idé. Han och en vän bestämde sig för att anordna en musikkonsert på campus för att samla in pengar till sin utbildning.
De vände sig till den store pianisten Ignacy J. Paderewski. Hans manager krävde ett garanterat arvode på 2000 dollar för pianokonserten. Ett avtal slöts och pojkarna började arbeta för att göra konserten till en succé. Den stora dagen kom. Men tyvärr hade de inte lyckats sälja tillräckligt många biljetter. Den totala insamlingen var bara 1600 dollar. Besvikna gick de till Paderewski och förklarade sin situation.
De gav honom hela summan på 1600 dollar, plus en check på resterande 400 dollar. De lovade att lösa in checken så snart som möjligt. ”Nej”, sa Paderewski. ”Det här är inte acceptabelt.” Han rev sönder checken, lämnade tillbaka 1600 dollar och sa till de två pojkarna: ”Här är de 1600 dollarna. Var vänlig och dra av de utgifter ni har haft.
Behåll de pengar som ni behöver för era skolavgifter. Och ge mig bara det som är kvar”. Pojkarna blev förvånade och tackade honom hjärtligt. Det var en liten handling av vänlighet. Men den pekade tydligt ut Paderewski som var en stor människa. Varför skulle han hjälpa två personer som han inte ens kände?
Vi stöter alla på sådana här situationer i våra liv. Och de flesta av oss tänker bara: ”Om jag hjälper dem, vad händer då med mig?” De verkligt stora människorna tänker: ”Om jag inte hjälper dem, vad kommer att hända med dem?” De gör det inte för att de förväntar sig något i gengäld. De gör det för att de känner att det är rätt sak att göra.
Paderewski blev senare Polens premiärminister. Han var en stor ledare, men tyvärr ödelades Polen när världskriget bröt ut. Mer än 1,5 miljoner människor svalt i landet, och det fanns inga pengar till mat.
Paderewski visste inte vart han skulle vända sig för att få hjälp. Han vände sig till USA:s livsmedels- och biståndsadministration för att få hjälp. Han hörde att det fanns en man som hette Herbert Hoover – som senare blev USA:s president. Hoover gick med på att hjälpa till och skickade snabbt tonvis med mat och vete för att mätta det svältande polska folket. En katastrof var avvärjd.
Paderewski var lättad. Han bestämde sig för att åka över för att träffa Hoover och personligen tacka honom.
När Paderewski började tacka Hoover för hans ädla gest ingrep Hoover snabbt och sa: ”Ni borde inte tacka mig, herr premiärminister.
Du kanske inte minns det här, men för flera år sedan hjälpte du två unga studenter att gå på college. Jag var en av dem.”
LÄMNA KOMMENTAR