I reportaget överraskas SVT med viktiga uppgifter från minnesprogrammet.
Mikael Willgert och Stefan Torssell (författare till boken Estonia Svenska statens haveri) visar och kommenterar de olika delarna av en TV-sändning få var beredda på.
Minnesstunder brukar ligga kvar ett år på SVT play. Den är redan bortplockad.
En sensationell minnesstund i direktsändning den 28 september på Djurgården i Stockholm 30 år efter passagerarfärjan Estonias förlisning. Journalisterna i studion, med inkallad psykolog, förklarade innan bilden lämnades över till Djurgården att vi med säkerhet vet vad som hände.
Psykologen förklarade att minnesceremonin ger en mening när vi vet att vi inte är ensamma. Med de lugnande beskeden nattades tittarna som små barn som får en filt dragen över sig. I stället blev det ett hastigt uppvaknande.
På var sin sida om kungen och drottningen, satt Lennart Berglund, ordförande för anhöriga och överlevande och Henrik S. Järrel, sammankallande för Estoniagruppen. De kräver en ny, oberoende och sann utredning. Det var alltså inte riksdag eller regering som stod som värd. De har en gång tackat nej. De vill inte ha någon minnesceremoni.
Men eftersom kungen och drottningen tackat ja, så måste även de närvara. Ulf Kristersson fingrade nervöst i sina papper.
Tre talare, Claes-Göran Wetterholm, Lars Ångström och Carl Eric Reintamm har under alla år följt Estonias öde. De berättade om det märkliga att förlisningen har hemligstämplats trots att Estonia var ett civilt fartyg. Den officiella haveriutredningen beskrevs som lögnaktig.
I det ögonblicket måste journalisterna i studion ha förstått att de hade förlorat kontrollen över direktsändningen. När minneshögtiden var över gick ord och bild tillbaka till studion.
Tittarna förväntade sig att journalisterna skulle utreda det nya som hade sagts och att psykologen skulle hantera de ensammas känslor. I stället möttes tittarna av en tom studio. Programmet avannonserades omedelbart. Därefter helt tyst från Public service.
Titta och lyssna
LÄMNA KOMMENTAR