När jag var barn läste jag mycket. I tidiga tonåren läste jag vuxenböckerna och de stora klassikerna. Jag läste inte efter någon struktur. Allt blandades som i en kompott. Men böckerna gav mig en större världsbild utanför min vardag. Romanförfattare skildrar ofta människors villkor.
En grupp jag hade svårt för var den övre medelklassens kvinnor. Här tappade jag 99 % av de som läser. De tänkte vår tid, men de böcker jag läste handlade om 1800-talets kvinnor och första halvan av 1900-talets kvinnor. Då fick kvinnan sin ställning efter den hon var gift med.
Det var biskopinnan hit och rektorskan dit, majorskan här och överstinnan där. Jo, så var det.
Men tänk den unga vackra fru som gifte sig med en ung löjtnant och så dog den unge löjtnanten i ett fältslag. Han hade varit tapper och räddat livet på sin trupp men själv stupat.
Löjtnantsfrun steg aldrig i graderna. Däremot den fege fänriken som hade hållit sig undan kunde stiga i graderna. Han blev både major och överste. Frun till fänriken steg i graderna och fick allt finare inbjudningar, medan änkan efter löjtnanten inte ens blev bjuden och blev hon bjuden så fick hon vänta till sist med att ta en kaka.
Jag retade mig över den hycklande värld som vi hade lämnat bakom oss. Men detta var fortfarande en kvardröjande realitet när jag var barn. Vi minns väl efter att Selma Lagerlöf hade fått Nobelpriset i litteratur. Det var en stor fin kaffebjudning. Dörrarna öppnades till sidorummet där kakbordet var uppdukat som ett buffébord. Damerna reste sig.
De väntade på att värdinnan skulle truga. Selma Lagerlöf trodde att det var hennes uppgift att bryta isen och ta först. Hon tog ett steg framåt. ”Nej, Selma” sa värdinnan och höll Selma Lagerlöf tillbaka med sin hand. ”De gifta kvinnorna först”. Alltså en kvinnas giftermål gav henne större anseende än hennes egna meriter. Ur det kommer hyckleriet.
Jag är finare än du för min man står i taxeringskalendern, har fått en medalj, en högre tjänst.
Jag märkte denna kvardröjande mallighet hos många medelklasskvinnor under min barn- och ungdom. Jag retade mig på det, men det upptog bara en pincettudd av mitt dåvarande liv. Som nioåring lärde jag mig av en kamrat. Om en tant djävlas, säg du till henne. Hon kommer av sig. Ytan försvinner. Jag provade en gång och jag såg hur kvinnans fasad rämnade när jag tilltalade henne med ordet Du.
Under några år på 1950-talet och 1960-talet fanns hemmafruar. Det var en ny företeelse i städerna. Frun hade inga kor eller något stort hushåll att sköta. Hon bodde in en egnahemsvilla och mannen arbetade. Det råkade sammanfalla med Sveriges lyckligaste tid, men de båda företeelserna kanske inte har något samband. De råkade bara sammanfalla.
Men på 1970-talet kom den nya kvinnorollen. Givetvis gjordes alla övergångar omärkligt och långsamt. Det gladde mig att få slippa det gamla hycklande Sverige där den var finare än den. Samtidigt saknar jag den artighet och värdighet som då fanns. Men till min stora förfäran märker jag i vår tid att hyckleriet aldrig har varit större. Journalistiken är värst.
De låtsas som att stora delar av vår gemensamma vardag inte finns. De ger allting nya namn. Hederliga och anständiga människor ser man nedlåtande på precis som i det gamla klassamhället. Men i dag är vänstern värst. Ett socialt system kan endast upprätthållas om alla som ingår accepterar koderna.
Selma Lagerlöf accepterade att som ogift hade hon lägst rang i sällskapet.I alla relationer som är dåliga så kan de relationerna fortsätta därför att båda accepterar spelreglerna. Den som blir straffad i en relation tar sitt straff och tiger. Det är bara att gå mot dörren så är acceptansen slut. Den tid vi lever i just nu är den mest hycklande som jag känner till. Många människors åsikter räknas inte. Varför?
Jo, om man tillämpar en marxistisk analys så är det den som har kontroll över produktionsmedlen som sätter villkoren. Public Service får 10 miljarder av svenska folkets pengar varje år. Endast de har tillgång till mikrofonerna. Endast de har rätt att bjuda in journalister från Aftonbladet och ETC och Dalademokraten att yttra sig.
Valsystemet omöjliggör att nya röster kommer till tals och endast en liten grupp har utnämningsmakten till de tjänster och poster som hanterar 75 % av svenska befolkningens gemensamma tillgångar. Det hycklas och det fjäskas och det bockas och bugas och lismas och baktalas och föraktas i en enda stor hycklande vals som aldrig tidigare.
Det är den falska tidsanda vi lever i. Att inte acceptera deras spelregler är en rebellisk handling.
Det är en protest mot vår tids hyckleri.
LÄMNA KOMMENTAR