Statsminister Ulf Kristersson höll klockan 19.00 söndagkväll ett tal till nationen. Talet var 9 minuter långt.
Det har gått 40 dagar i år.
Under den tiden har 24 skjutningar skett,
varav 13 döda.
10 dog vid skolskjutningen i Örebro.
1 var Salwan Momika.
De två övriga var vid gängskjutningar.
33 sprängningar har skett.
Alltså 57 enskilda grova våldsdåd på 40 dagar.
Svenska statens främsta uppgift är att ge medborgarna skydd. Staten har förlorat kontrollen.
Det är bara två personer i nationen som har den symboliska kraften att hålla detta tal.
Det är kungen och statsministern.
Drottning Silvia uttryckte det som hela nationen känner. ”Vart tog det fina Sverige vägen.”
Under 40 dagar har allt i Sverige varit ett misslyckande.
Mordet på Salwan Momika, som hade polisskydd, var ett nationellt misslyckande.
Polisinsatsen i Örebro likaså.
Public service medhjälp till att vilseleda svenska folket vid den första presskonferens efter skolskjutningen var svagt.
Ulf Kristerssons inledande ord att Sverige är i sorg är vad man kan vänta sig. Låt oss inte spekulera säger den dålige ledaren som inte har några svar. Det är precis vad Ulf Kristersson sa. Det var ett utmärkt tal Ulf Kristersson höll om han hade varit rektor vid Risbergska skolan.
Men han är statsminister. Det var inget tal till nationen.
Det var allt det han inte berättade som förvandlade honom till en utmärkt rektor,
men inte en statsman.
Vilken väg?
Vilka lösningar?
Vem leder landet?
Vart tog det fina Sverige vägen?
Det är vad en statsminister ska berätta.
Jag hoppades att jag skulle kunna skriva något hoppfullt, men Sverige är precis likadant efter talet som före. Jag hade verkligen hoppats.
Här hade Ulf Kristersson en stor chans att visa vad han vill.
Varför han anser att han är den mest lämpade att leda Sverige.
LÄMNA KOMMENTAR