Att komma in i människors liv när den ”vanliga” vården sagt att det inte finns något mer att göra är en tuff utmaning i många aspekter men under åren har vi tillsammans ändrat förutsättningarna och vissa personer har berört mig på djupet.
Här är en av dom
I början av juli 2022 var jag och Ann-Sofie på väg i bilen till Gränna, för att hålla en föreläsning, när min mobiltelefon ringde. Det var en man, vi kan kalla honom Erik men heter givetvis något annat, som berättade att hans far låg för dö- den och hade högst 14 dagar kvar att leva.
Erik hade fått mitt nummer av en bekant som rekommenderat honom att kon- takta mig, då jag tidigare varit behjälplig i ett liknande fall.
Erik vägrade ge upp hoppet om sin fars liv och frågade om jag kunde tipsa honom om något som kunde hjälpa då det var riktigt illa och den vanliga sjukvården hade avslutat behandlingarna.
Eriks far hade samma sjukdom som mina föräldrar. De gick bort för 15 respektive 22 år sedan. Hade jag haft samma kunskap och kontakter för 22 år sedan som jag har idag, hade mina föräldrar till största sannolikhet levt än idag.
I högtalartelefonen i bilen, medans Vätterns vågkrusiga vatten gnistrade i solen på väg ner till Gränna, rekommenderade jag Erik att genast sätta sig i bilen och möta upp mig där. Jag lovade ingenting men sa att det utifrån mina tidigare erfarenheter fortfarande fanns hopp för hans pappa och att det var värt ett försök.
Erik som bor på västkusten åkte direkt till Gränna och vi möttes ett par timmar senare. Där fick han en speciell olja med sig hem och när vi skiljdes åt bara 10 minuter senare, kände han återigen hopp för sin far.
Läkarna hade gett hans pappa 14 dagar kvar att leva. I september 2022, två månader efter att jag träffat Erik i Gränna, fick jag svaret. Det plingade till i min mobiltelefon, det var Erik. Svettig och varm tog jag av mig arbetshandskarna jag burit hela förmiddagen då jag kapat ved. Jag satte mig ner på en av stockarna och öppnade sms:et från Erik.
Hans far hade överlevt!
I meddelandet beskrev Erik hur hans pappa åter körde både traktor och lagade mat igen.
Jag tittade upp från telefonen och bort på Ann-Sofie. Hon torkade ihärdigt bort ett pärlband av droppar från pannan när hon staplade de sista vedpinnarna. Jag log och tänkte, vilken skillnad vi alla kan göra på olika sätt.
Ann-Sofie tittade upp och våra ögon möttes. Hon såg direkt att det var något och kom och satte sig bredvid mig. Jag höll upp telefonen och hon läste det jag nyss fått veta. J
ag lade armen om henne och vi satt där tillsammans en god stund och bara var i varandras närhet, tagna av vad vi just fått reda på och varit en del av.
Hur väl vill sjukvården oss egentligen, när de ger upp en patients liv och inte tillåter alternativ?
Hoppet är det sista som överger oss och även denna gång lurade vi döden. Jag är tacksam att jag fick Eriks meddelande strax innan den här boken skulle gå på tryck så att fler kan få läsa vad som mer är möjligt, trots att både läkare och läkemedelsbolagen misslyckas totalt.
LÄMNA KOMMENTAR