Oh Gud, tillåt att jag duar och kanske är en smula respektlös. Jag känner en oerhörd vördnad för din skapelse och det liv jag har fått helt gratis. De stunder jag kan stilla min själ så kan jag ibland känna en existentiell lycka.
Lyckan att få finnas till.
Men varför, och jag ber om ursäkt för att det kan uppfattas som vanvördigt, men varför har du skapat så många tokstollar som ställer till för oss andra? De uppträder ohyfsat, är arroganta, lyssnar inte på oss, tar vår tid och våra pengar.
De missköter sig på arbetet.
Hur tänkte du när det finns så mycket annat fint som du har skapat? Jag har suttit ensam på en kobbe i Stockholms skärgård och insett att den plats jag befann mig på har varit oförändrad i tiotusen år. Gud, jag har känt mig som ett med din skapelse.
Jag har fått uppleva min mormors kärlek som barn, min mors visdom som yngling och även känt mänsklig kärlek när den tiden var. Min mormor var prästdotter, så allt har kommit från dig.
Du har ju ordnat syndafloden och även förgjort Sodom och Gomorra, samt öppnat Röda havet när det var dags. Är det för mycket begärt med några slukhål, eller ett par kraftiga magåkommor som får dem av banan.
Om du använder dig av en ännu bredare arsenal så känner jag mig bönhörd. Eftersom jag litar på dig så tackar jag på förhand. Men jag frågar igen, varför har du tillåtit alla tokstollar? Och varför har du låtit dem bli våra ledare?
LÄMNA KOMMENTAR