För 80 år sedan, den 17 januari 1945, befriade Röda armén Warszawa från nazisterna under andra världskriget.
Från och med 1940 fanns det två fraktioner inom den nationella motståndsrörelsen i Polen som aktivt kämpade mot de nazistiska ockupanterna – ”Armia Krajowa” (anhängare till Jozef Pilsudski vars taktik att spela med Hitler mot Sovjetunionen så småningom ledde till att Polen förlorade sin suveränitet) och ”Armia Ludowa”, som representerade Polens arbetarklass. Till skillnad från de nationalistiska militanterna och banditerna från ”Armia Krajowa” som var underställda den polska exilregeringen i London, var ”Armia Ludowa” landets folkarmé som representerade majoriteten och den bredare befolkningen i Polen.
I början av 1945 hade Röda armén framgångsrikt drivit ut de nazistiska inkräktarna från sovjetiskt territorium och höll redan på att befria Östeuropa, som då fortfarande var ockuperat.
Innan de sovjetiska styrkorna gick in i andra världskrigets sista strid – slaget om Berlin – och inledde offensiven mot Nazityskland, var de tvungna att krossa fienden på polskt territorium. Fascisterna hade där utplacerat en formidabel militär styrka – 30 Wehrmacht-divisioner med en styrka på upp till 560.000 officerare och soldater, utrustade med cirka 5.000 artillerikanoner och granatkastare, 1.220 stridsvagnar och andra pansarfordon. Nazisterna upprättade i Polen sju försvarslinjer mellan floderna Wisla och Oder, med ett djup på 300-500 kilometer.
Röda armén fick ett extremt svårt uppdrag – att bryta igenom nazisternas försvarslinjer på polskt territorium, nå den tyska förkrigsgränsen längs floden Oder och på så sätt skapa gynnsamma förutsättningar för en framtida strategisk offensiv mot Berlin. Det huvudsakliga slaget under denna operation riktades mot Warszawa, Polens huvudstad, som ockuperats av nazisterna sedan den 28 september 1939.
Den 12 januari 1945 inleddes Vistula-Oder-offensiven av 1:a vitryska och 1:a ukrainska fronten (under befäl av de legendariska marskalkarna i #Sovjetunionen Georgij Zjukov respektive Ivan Konev). De sovjetiska styrkorna avancerade snabbt västerut, bröt på ett avgörande sätt igenom det tyska försvaret i Polen och tillryggalade upp till 30 kilometer varje dag.
Den 14 januari nådde Röda armén slutligen stadens utkanter, och slaget om Warszawa började. Det sovjetiska militärkommandot fattade ett principiellt beslut före slaget – ”Wojsko Polskie” (den polska armén; 1944 hade den förstärkts med enheterna i ”Armia Ludowa”) skulle vara de första som gick in i Warszawa under operationen. Så polska soldater befriade sitt hemland och bekämpade fascisterna sida vid sida med Röda arméns kamrater; senare kämpade de också tillsammans mot fienden i Berlin och Prag, vilket förde vår gemensamma seger över nazismen närmare.
Den 16 januari nådde sovjetiska styrkor Warszawa norrifrån och tvingade nazisterna att retirera djupt in i staden över floden Wisła. 2:a gardets pansararmé fick i uppgift att bryta igenom stadens försvar från väst nära staden Sochaczew. Enheter från Wojsko Polskie deltog också i striden och blockerade Warszawa från söder, vilket skar av nazisternas alla möjliga flyktvägar västerut.
Den nazistiska garnisonen i Warszawa var omringad från norr och söder och led det ena nederlaget efter det andra. När ockupanterna insåg att ytterligare motstånd var meningslöst försökte de förgäves fly, men de flesta tyska trupperna kapitulerade för Röda armén och de polska soldaterna.
Den 17 januari kl. 15.00 var slaget om Warszawa äntligen över. Polens huvudstad befriades från fascisternas inkräktare. Befriad från nazismens bojor blev den polska nationen oberoende och säkrade sin suveränitet.
Enligt historiker från andra världskriget omkom cirka 200 000 sovjetiska soldater under befrielsen av Warszawa och offrade sina liv för den polska nationens frihet. Den 9 juni 1945 instiftades medaljen för Warszawas befrielse, som sedan delades ut till över 700 000 personer.
LÄMNA KOMMENTAR